Titta hit!

BOKRECENSIONER

MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser arabisk poesi - och hittar kraft för svenska poeter

Foto: Fawzi Karim.

Den arabiska poesins Edith Södergran, irakiern Badr Shakir as-Sayyab (1926-64), ber i en berömd, febrigt dödsviss dikt om en själ som kan "lysa upp natten, för de vägvilla". Läsaren till dikten anar att själen han ber om i själva verket är poetisk. Och att "de vägvillas natt" beskriver ett läge för poesin, giltigt då i början av femtiotalet när modernismen och den fria versen bröt in i den förut så traditionella arabiska poesin.

När jag för några veckor sedan samtalade med poeten Fawzi Karim (f. i Bagdad 1945) menade han att den arabiska poesin i stort sett valt fel riktning där i det vägvilla mörkret. 2001 publicerade Karim essän Kejsarens nya kläder (Thiab al imperatoor) - en bok som ännu bara föreligger på arabiska och som därför endast nått mig som referat - i vilken han bland annat menar att en mindre retoriskt, ideologisk och profetisk poesi skulle kunna utgå från as-Sayyab. Där den arabiska poesin kunde ha blivit epistemologisk och samtalande, blev den i stället ideologisk och profeterande.

Det är en intressant tanke. Betraktad från vårt svenska poesiklimat ter sig den arabiska poesin annars avundsvärd just därför att den förefaller så viss om sin samhälleliga position. När jag talar med unga arabiska poeter i dag kan de ha vitt skilda åsikter om hur poesi bör skrivas och se ut, men det är närmast självklart för dem att poesin har en politisk betydelse. Och en diktare som palestiniern Mahmud Darwish kunde åtminstone för några år sedan lätt fylla Beiruts fotbollsstadium med koncentrerade åhörare.

Men vad är egentligen 25 000 andäktiga poesifans mot de miljoner som varje dag ser al-Jazira eller CNN? Och vad gör poe-sin när massmediala genrer ympar sig på dess tonfall, när bekännelsen, intimiteten och utsattheten tagits upp av tidningarnas krönikörer, när det autentiska subjektet adopterats av bloggare och profetians retorik drivits till vägs ände av politikens talskrivare?

Ett svar ger Fawzi Karim själv i sin poesi. I boken Epidemiernas kontinent som nyligen utgivits av bokförlaget Tranan i Jasim Mohameds och Jan Henrik Swahns översättning möter man en poesi som komplicerar snarare än förklarar, problematiserar snarare än förstår, som reagerar snarare än säger emot. Den är en poesi som möter idéerna med samma misstänksamma intresse som den möter minnena eller verkligheten.

Epidemiernas konst är ett slags självbiografi, starkt präglad av exilens främlingskap inför det välkända. Det Bagdad som Karim skriver fram bär det idealiserade minnets alla förstorade enskildheter. I nostalgins ljus lyser caféerna längs Abou-Nouasgatan nästan öververkliga. Men Karims Bagdad är också det som möter i tv-rutorna (boken utkom ursprungligen 1995). Även om han längtar hem, så vet han att hans längtan gäller något förlorat.

I våras gav bokförlaget Tranan ut en samling av Salim Barakats märkliga dikter i översättning av Tetz Rooke under titeln Rov. Och nu alltså Fawzi Karims Epidemiernas kontinent. Låt oss hoppas att det bara är början. När vår inhemska poesi vägvill försöker orientera sig i det text- och

medielandskap som de nya kommunikationsteknikerna på bara några år förändrat i grunden finns det alla skäl att söka också utanför skolantologierna. Intresset för det inhemska avantgardets traditioner, för amerikansk och kontinental modernism och postmodernism är nog bra. Men minst lika viktigt är det för den svenska poesin att träda i förbindelse de många utomeuropeiska poetiska traditioner som står inför liknande utmaningar, men som i kraft av andra traditioner möter dem på annorlunda vis.

Om de två diktsamlingarna Tranan släppt i år faktiskt är början på en utgivning av samtida arabisk poe-si, har förlaget alla chanser att göra historia.

Lyrik

Magnus William-Olsson