Knivskarpt svart

Lennart Bromander läser en svidande vacker, men mer monoton Bannerhed

Foto: Christine Olsson/TT
Tomas Bannerhed (född 1966) debuterade med ”Korparna” som också filmatiserades.
BOKRECENSIONER

Det är redan sju år sedan Tomas Bannerhed fick sitt stora genombrott med den Augustbelönade debutromanen Korparna. Nu kommer fortsättningen, Lugnet. Eller är det verkligen en fortsättning? Författaren försöker markera att det inte är så. Pojken, som nu är vuxen, heter inte Klas utan Urban och härstammar från Blekinge och inte Småland. Och denne Urban bor i Stockholm sedan några år.

Det är dock hart när omöjligt för den som läst Korparna att inte uppfatta Urban som identisk med Klas. Tiden har gått, men hans fantastiska fågelkunnande är detsamma. Hans far är död, hemmet i Blekinge/Småland upplöst och modern sedan länge intagen på mentalsjukhus.

Nu spanar han i stället in en attraktiv student, Sonja, i läsesalen på Kungliga biblioteket, där han sitter och läser i vetenskapliga arbeten om fågelägg.

Urban är lika ensam i Stockholm som Klas var på landsbygden i Småland. Han kompenserar fortfarande med fåglarna. Det skrämmande är att nu har hans fågelintresse perverterats. I Korparna blev fåglarna ett slags frihetssymbol, en klassisk funktion för fåglar i litteraturen, som Bannerhed hanterade med största ornitologiska sakkunskap. Urban är lika sakkunnig, men han använder sin ornitologiska expertis till äggsamlande. Helst från sällsynta och utrotningshotade arter, även om han ger sig på alla slags fåglar, vars bon han skickligt spårar upp.

Ömsint behandlar han de rövade äggen, beundrar det skiftande färgspelet i deras skal och lägger dem sedan till sin samling. Detta Urbans livsfientliga fågelintresse skildras med samma stilistiska precision och saklighet som Klas livsbejakande ornitologiska passion. Det är närmast plågsamt att läsa.

Men det finns flera mentala hakar hos Urban. Han utvecklar sin ensamhet till en skräck för själva livet, och han uppvisar destruktiva beteenden på flera plan.

Att Urban också har ett krampaktigt förhållande till sexualiteten är knappast förvånande och uppenbaras inte minst i sessioner hos en psykoterapeut – han har trots allt viss självinsikt om sina mentala och sociala svårigheter.

Vi får veta, att han tidigare haft ett intensivt förhållande till en Karin men att hon till slut ratat honom. Nu spanar han i stället in en attraktiv student, Sonja, i läsesalen på Kungliga biblioteket, där han sitter och läser i vetenskapliga arbeten om fågelägg. Han spionerar på henne med kikare i hennes hem för att så småningom närma sig henne och få kontakt. Här visar han oväntad social smidighet och lyckas få hennes intresse och respekt. Men även nu blir han till slut ratad likt en manlig pendang till Malin Lindroths nucka.

Hela den förtvivlat sorgliga berättelsen om Urban interfolieras av brev, som hans mor skriver från det mentalsjukhus, där hon sedan länge vistas, det är det som kallas Lugnet. Urban har tydligtvis inte haft kontakt med henne på flera år, men hon hoppas hela tiden att få höra ifrån honom. Urban har samlat breven på hög men aldrig svarat, och man får heller inte veta orsaken till brytningen.

Troskyldigt och resignerat berättar modern om det enahanda livet på anstalten, och hon håller sig uppe mest genom tankar på den frånvarande sonen. Hennes ensamhet är ännu större än Urbans. Att allt slutar illa både för Urban och hans mor behöver väl inte nämnas.

Korparna byggde på den starka spänningen mellan Klas och hans far, som slutar i tragedi vid faderns självmord men starkt kontrapunkteras genom den intensiva frihetskänslan i det andra dominerande temat, fåglarna. Lugnet är en svartare roman. Det finns bara en tillfällig antydan till en öppning via Sonja, som kanske skulle kunna ha öppnat Urbans slutenhet. Men det visade sig bara vara en chimär.

Klas hade trots alla problem en framtid, det har inte Urban. I Korparna finns en dynamisk spänning, som inte har någon motsvarighet i Bannerheds nya roman. Här råder ett slags ödesmättad monotoni. Men Lugnet är skriven på samma svidande vackra, stilrena prosa som Korparna, och även detta är en betydande roman, som skär rakt in i läsarens medvetande.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman

Fåglar