Roman

”Björnkvinnan, c’est moi!”

Sven Anders Johansson läser Karolina Ramqvists nya roman som sviktar i konstruktionen men vinner i det vardagligt konkreta

avSven Anders Johansson

Foto: TT
Karolina Ramqvists ”Björnkvinnan” är en roman som helt och hållet handlar om sin egen tillkomst, skriver Aftonbladets Sven Anders Johansson.

Akademiker talar ofta om texters byggnadsställningar. Det vill säga delar som är nödvändiga under skrivprocessens gång, men som man kan ta bort när arbetet är färdigt eftersom de inte är relevanta för läsaren. Tvärtom skymmer de bara det färdiga resultatet, som måste hålla ihop av egen kraft.

Det underliga med Karolina Ramqvists nya bok Björnkvinnan är att allt i den framstår som byggnadsställning. Det är en roman som helt och hållet handlar om sin egen tillkomst. Eller om man så vill: om vad det innebär att skriva, att vara författare eller rent av forskare. På det sättet ligger den i förlängningen av Det är natten, den essä om skrivandet och livet som Ramqvist gav ut 2016. Men lika klar och koherent som den boken var, lika oklar och inkoherent är den här.

Titeln ”Björnkvinnan” syftar – åtminstone i första hand – på en märklig händelse som inträffade 1542. Ett franskt skepp dumpade tre människor på en öde ö utanför nuvarande New Foundland. Orsaken verkar ha varit något slags otillåten affär mellan den unga adelskvinnan Marguerite de la Rocque de Roberval och en okänd besättningsman. Mannen, en äldre kvinna samt det barn Marguerite föder dör snart, medan Marguerite själv mot alla odds överlever genom att jaga och söka skydd i en grotta. Ett par år senare räddas hon av några förbipasserande fiskare som för henne tillbaka till Frankrike, där hon försvinner ur källorna.

Man kan tänka sig flera skäl att ta sig an detta märkliga stoff: för att levandegöra kvinnans öde, för att låta händelsen säga något om vår egen tid, eller bara för att det är en bra historia. Eller också närmar man sig saken som forskare – för att ta reda på vad som egentligen hände.

Mycket riktigt har både romanförfattare och historiker lockats av historien, men när Ramqvist tar sig an den blir jag inte klok på vad hon vill uppnå. I långa stycken är det som om hon leker forskare, som det verkar mer för att hon attraheras av rollen än av att nå sanningen.

En central aspekt av den gåtfulla historien är relationen mellan Marguerite och mannen. Älskade de varandra? Eller hade han helt enkelt våldtagit henne? ”Jag undrade mycket över hur de såg på kärleken på den tiden.” Ja, det finns gott om forskning om den saken, tänker jag; läs Niklas Luhmanns Kärlek som passion till exempel. Men i stället för att fördjupa sig i frågan nöjer sig berättarjaget med att googla lite och spekulera på frihand om varför de ”blivit ihop”: ”Nu tror jag ändå att hon älskade honom”. Jaha.

Till sist framstår kvinnan på ön mest som en förevändning att få prata om sig själv.

Grundproblemet är dock inte Ramqvists bristande forskarförmåga, utan att romanen inte visar tillräcklig omsorg om sitt eget material. Kanske är romanformen precis rätt metod för att fånga Marguerites och den namnlöse mannens öde, men av någon anledning väljer Ramqvist att servera alltihop i brottstycken, indirekt och bakvänt. Hon duttar här och där utan att något fördjupas. Tonfallet är högstämt, spänningen låg. Tidsavståndet är stort, historiekänslan svag.

Till sist framstår kvinnan på ön mest som en förevändning att få prata om sig själv: här är jag och min dotter på ett kafé i Paris. Här är jag på litteraturfestival i New York. Här är jag i snömodden i Stockholm. Faktiskt är det i dessa partier den största energin finns; i de impressionistiska blickarna på moderskapet, skrivandet, åldrandet, ensamheten. Ramqvist är bra på att ge det vardagliga och konkreta en ödesmättad laddning.

Och möjligen döljer det sig en annan meningsnivå i dessa scener, en identifikatorisk läsmöjlighet som boken hintar om då och då. Ramqvist är så vitt jag förstår gift med Fredrik Virtanen, Aftonbladet-journalisten som blev av med jobbet efter ett drev i samband med Metoo-rörelsen. Hans namn förekommer inte i boken, men där finns en make som mest ligger och läser eller ser på TV, i deras egen lilla grotta.

Läst mot den bakgrunden blir Marguerites öde en resonansbotten för den egna situationen: kampen för att överleva och hålla ihop en familj som blivit lämnad ute i kylan. I det perspektivet bär den öde ön också på en lockelse, lockelsen i att få vara i fred. Björnkvinnan, c’est moi.


ARTIKELN HANDLAR OM