Publicerad:
Uppdaterad:

En julrysare i Noréns anda

Kristofer Flensmarck håller balansen nästan hela vägen

Av: Malin Krutmeijer

Publicerad:
Uppdaterad:
Kristofer Flensmarck bjuder på svart familjedrama.
Foto: Andreas Omvik
Kristofer Flensmarck bjuder på svart familjedrama.

En vindpinad vinter åker 22-årige Tom från Stockholm till den skånska slätten för att fira jul hos sina föräldrar. Med sig har han sin ganska nyblivna flickvän Anna, som kommer att få bevittna ett alkoholindränkt haveri förklätt till festlig normalitet. Det är så Tom har vuxit upp, i påtvingad förnekelse av faderns tilltagande alkoholism och hukande under hans återkommande raseriutbrott.

I mottagandet av Kristofer Flensmarcks tidigare böcker, till exempel ”Jag är Hill” (2016) och ”Blondieland” (2013), återkommer Lars Norén på olika sätt som referenspunkt – och nog är det en riktig Norénjul han skildrar i sin nya roman ”In i smärtan”. Emellanåt är det faktiskt snudd på en parodi, men lagren av distans är mer intrikata än så.

Tom skriver på en pjäs, och nu befinner han sig alltså mitt i detta frustrerande kammarspel tillsammans med sin egen familj. Att romanen skulle kunna vara Toms egen skapelse antyds av att den är skriven i tre akter, med insprängda stycken i jagform.

Prosan har en väldigt fin precision, man känner sådant som hur föräldrarnas gamla hus andas, doftar och låter

Det här kanske låter för fiffigt och konstruerat för att engagera, men Flensmarck håller skickligt balansen. Prosan har en väldigt fin precision, man känner sådant som hur föräldrarnas gamla hus andas, doftar och låter. Elementen susar, fönstren immar, de många klockorna av olika slag tickar och slår ödesmättat hel- och halvtimme.

Man känner också faderns stinkande förbittring över en författarkarriär som han påstår kvävdes av familjelivet. Tom däremot är utgiven poet och har just tilldelats ett pris av självaste Svenska Akademien.

”Du har förverkligat din fars drömmar”, säger Toms undfallande mamma under ett av de få ögonblick då hon inte är upptagen med att passa upp på de andra med mat, vin och julgodis. Det är ju ett oroväckande uttalande: en despotisk far som lever genom sin son. Inte konstigt att Tom drabbas av nattliga ångestattacker.

Att placera en så alltigenom förfärlig människa som denne far i centrum för en förtätad familjeskildring är inte okomplicerat. Risken är att han, som litterär figur, blir ett svart hål som suger åt sig all luft och alla nyanser. Flensmarck lyckas nästan hela vägen bibehålla honom som ett negativt kraftcentrum vars kaotiska gravitationskraft de andra personerna pendlar in och ut ur.

Det är först när kulmen närmar sig, och gubben irrar omkring och skriker elakheter, som dramat liksom kantrar. Det kanske är meningen, men här någonstans blir det för mycket av schablonen ”svart familjedrama på teatern” för mig.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN