Kvinnokarl som slogs för sig själv

Dick Harrison läser Herman Lindqvists bok om nationalhjälten Mannerheim

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Gustaf Mannerheim (1867–1951) är den ende som haft titeln marskalk (marsk) av Finland. Mannerheim ledde Finland genom andra världskriget och hade stor betydelse när Finland blev självständigt 1917.
BOKRECENSIONER

I år fyller Finland 100 år som självständig nation, något alltför få svenskar tycks vara medvetna om. Vår okunskap om grannlandets historia gäller även dess namnkunnigaste politiska gestalt, marskalk Gustaf Mannerheim, en av de färgstarkaste och mest fascinerande individer Norden skådat i modern tid.

Sett ur den synvinkeln är Herman Lindqvists biografi Mannerheim – marsken, masken, myten högst välkommen. Men håller verket för en närmare granskning?

Boken är välskriven, lättläst och rikt illustrerad, med en god blandning av fakta och inlevelsefulla gestaltningar av såväl vardagsliv, rutiner (matvanor, kläder, umgängesformer) och nöjen – till exempel mellankrigstidens jaktresa till Indien och Nepal – som livsavgörande händelser.

Det är ingen politisk biografi utan en personlig. Mannerheim själv, inte Finland, utgör den röda tråden, med följd att marskalkens kärleksliv kan få breda ut sig på samma premisser som inställningen till bolsjevikerna eller Operation Barbarossa.

Om detta kan man tycka vad man vill. Då och då frågar jag mig varför vissa vardagsdetaljer – som en i och för sig rolig utvikning om sättet på vilket Mannerheim knöt sina skosnören – är relevanta. Huvudskälet till att läsa en bok om Mannerheim måste ju rimligen vara hans svårligen överskattade insatser för vårt grannland. Men de skiftande perspektiven är onekligen narrativt effektiva. Man har aldrig tråkigt under läsningen.

Annars är upplägget konventionellt. Vi följer Mannerheim från vaggan till graven, via ungdomens föga välbetänkta eskapader till vuxenlivets kvinnohistorier, trassliga ekonomi och officerskarriär i Ryssland och Polen. Redan denna del av historien, som väl att märka utspelar sig innan Mannerheim gjorde sina insatser för Finland, är nog så spännande.

Den blivande nationalhjälten reser kors och tvärs i Europa för att köpa hästar åt ryska kavalleriet, utmärker sig i kriget mot Japan, genomkorsar hela Asien som tsarens spion, samtalar med Dalai lama och leder trupper i Bessarabien under första världskriget.

Och han är absolut ingen finländsk patriot. Herman Lindqvist är glasklar på den punkten. När Gustaf Mannerheim, den ”elegante legoknekten”, stred gjorde han det bara för Gustaf Mannerheim själv, och för tsar Nikolaj II, eftersom han svurit honom trohetsed. Den närmaste svenska parallellen Lindqvist finner är Axel von Fersen, aristokraten som tjusade Marie Antoinette och tolkade åt Lafayette och Washington.

Av större historiskt intresse, men inte lika charmfulla, är de delar av biografin som handlar om Mannerheims nyckelroll i det finska inbördeskriget/frihetskriget 1918, hans funktion som riksföreståndare under nationens första år som självständig stat och återkomsten som överbefälhavare och till slut president under andra världskriget.

Här slirar Lindqvist tidvis en hel del. De stora dragen är nog så korrekta, men långt ifrån samtliga historiker skulle skriva under på alla påståenden.

Enligt modern forskning var Mannerheims roll under 1918 års krig inte alls lika prominent som traditionell finsk tradition (och Lindqvist) menar – i stället brukar man framhålla den tyska interventionen som avgörande för den ”vita” sidans seger. Utan tyskarnas blixtkrig i söder är det inte alls säkert att ”de röda” hade förlorat.

Stundom blir faktamissarna väl grova, som när Lindqvist, apropå Mannerheims deltagande vid 300-årsminnet av slaget vid Lützen 1932, fick ”möjlighet att studera utvecklingen i nationalsocialismens rike”. Hitler kom till makten först 1933.

Det vilar dessutom en tvetydighet över Lindqvists skildring av Mannerheims roll under de avgörande månaderna 1918. För vem slogs han egentligen? Lindqvist gör honom både till en kämpe för Finland och en kämpe för det gamla Ryssland, en anti-bolsjevikisk riddare som ville frälsa den hotade samhällsordning han trodde på. Men vilket var viktigast? Ett självständigt Finland eller ett kommunistfritt Ryssland? Forskningen tenderar i dag att luta åt det sistnämnda, men Lindqvist låter frågan vara öppen.

Och det lär den fortsätta att vara. Gustaf Mannerheims öde är, vilket Herman Lindqvists bok är ett tydligt exempel på, lika delar myt som historia.

.


Dick Harrison

Herman Lindqvist är medarbetare på Aftonbladet – därför recenseras boken av Dick Harrison, professor i historia och skribent i Svenska Dagbladet.

FAKTA

Biografi

Mannerheim – marsken, masken, myten
Herman Lindqvist
Albert Bonniers förlag