Livet som smygbög

En folkhemmets vinnare som fick tiga

Foto: Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Arne Nilsson, forskare och docent i sociologi.
BOKRECENSIONER

Arne Nilsson skulle kunna vara omslagspojke för ”klassresande fyrtiotalister”. Född i präktig arbetarklass – mamma hemmafru, pappa arbetare med förtroendemannauppdrag – tillräckliga betyg och stöd hemifrån för att gå från folkskolan till realskolan till gymnasiet till universitetet och till sist en doktorstitel i sociologi. En folkhemmets vinnare.

Men en sak skiljer Nilssons historia från de flesta generationskamraters: han är homosexuell. Och fyrtiotalisterna må vara en generation som tog plats – men homosexualitet gjorde det inte. Det som gällde var att tiga och smyga, och så var det längre än vad vi kanske vill minnas. Bög i folkhemmet är inget att läsa för de litterära kvaliteterna men det är en mycket välkommen pusselbit till berättelsen om världens modernaste land.

Trots det dubbelliv som målas upp är det ingen sorglig bok som Nilsson har skrivit. Han berättar rakt och osentimentalt – ibland lite väl mångordigt – om sin uppväxt, och den växande insikten att han inte var ”en riktig kille”. För i arbetarklassen stod de pojkar ut som lekte med flickor och var intresserade av kläder men inte av sport. Å andra sidan tilläts arbetarklassens pojkar ett fysiskt utrymme i staden som medelklassens ungar inte fick, och inte heller arbetarflickorna – jag kommer att tänka på Elena Ferrantes beskrivning av 1950-talets Neapel, där flickorna fick röra sig bara i snäva cirklar runt hemmet.

Nilsson beskriver hur det var hans resor – in i medelklassen via skolan och runt i Göteborg på cykel – som skapade möjligheten för honom att hitta sin homosexuella identitet. I medelklassen förväntades även killar vara moderiktigt klädda och i puberteten var det ingen som ställde närgångna frågor om flickvänner. Och på sin cykel kunde Nilsson ta sig runt i stan och komma ur familjens och grannars blickfång.

Saklighet präglar också berättelsen om den helt täta bubbla som Nilssons liv utgjorde när han hittat sin identitet som bög. Då kunde han leva ut, både socialt och sexuellt – men med helt vattentäta skott till världen han kom från. Hans ursprungsfamilj kanske anade de hur det låg till men frågan ställdes aldrig. Det fanns heller inget tryck då – vi talar skarven 1960–70-tal – att komma ut, varken personligt eller politiskt. ”Don’t ask, don’t tell.

Boken slutar lite snöpligt i mitten av 1970-talet, när gayrörelsen börjar låta höra av sig men före aidskrisen. Kanske var det då folkhemmet började spricka, och Bög i folkhemmet visar att det hade sina fördelar.

ARTIKELN HANDLAR OM