Svindlande tidsresa

Ragnar Strömberg om förra årets mest hajpade amerikanska roman

Garth Risk Hallberg (född 1978) fick två miljoner dollar i förskott för ”Stad i brand”. Ragnar Strömberg har läst den upphaussade romanen i svensk översättning.
BOKRECENSIONER

Jag ser honom tydligt framför mig, ynglingen jag var, stappla Fjortonde gatan fram på väg till en fest på Avenue A, genom en snöstorm lika bärsärkavild som den Garth Risk Hallberg låter hemsöka New York nyårsafton 1976, i upptakten till sin debutroman Stad i brand. Det som får minnesbilden att stiga till ytan ur de synaptiska arkiven är detaljskärpan och siktdjupet i denna drygt niohundra sidor långa pikaresk där ett myller av livsöden korsar varandras spår med 1970-talets New York som överdådig fond.

När Stad i brand kom ut i fjol hade den sedan månader varit föremål för ett även med amerikanska mått mätt hysteriskt massmedialt pådrag. Skälet till kalabaliken var att den vildsinta budgivningen mellan förlagsjättarna slutat med ett förskott på två miljoner dollar till den då okände författarens ofullbordade bok.

Har den unge litteraturkritikern från Louisiana, som inte ens var född när romanen utspelas, verkligen skrivit ett mästerverk av en episk dimension som berättarkonsten inte sett maken till på halvtannat sekel, eller är alltsammans en gigantisk bluff?

Nu när Stad i brand föreligger i en lika muskulös som valörkänslig svensk språkdräkt av Boo Cassel – en bedrift med högt konstnärligt egenvärde – kan frågan som hajpen piskat fram besvaras med ett tveklöst varken-eller.

Å ena sidan är Hallbergs återskapelse av en försvunnen stad, som i sin skoningslösa farlighet och sitt brutala förfall mer liknar Dickens London och Balzacs Paris än dagens luxuösa dukkehjem för de rikaste bland de rika, suveränt genomförd. Genom det stora, varierade och mångfacetterade persongalleriet panorerar Hallberg över staden som såg punken födas, från slumkvarteren på nedre Manhattan till de rikas paradvåningar på Riverside Drive, med både djärv och behärskad språkbehandling .

Å andra sidan blir ambitionen att romanen ska utgöra den totala summan av tusentals variationer som kämpar om samma plats, ett självändamål.

Till de inte så få tröttande följderna av överambitionen hör de pedantiskt detaljerade bakgrundshistorier Hallberg hänger på förgrundsgestalterna, och de kitschiga ”mellanspelen” i form av whiskyfläckade maskinskrivna reportage, handskrivna brev och punk-fanzine i faksimil.


”Stad i brand” är till sin struktur och form en traditionell realistisk roman, men allt som sker betraktas ur en subjektiv synvinkel. Den ständiga växlingen av perspektiv gör att samma händelse ändrar innebörd och karaktär beroende på genom vilka ögon och vilket medvetande den silas.

Avstampet för den vindlande, svindlande tidsresan är ett mordförsök på en ung flicka i Central park medan nyårsfyrverkerierna brakar loss över Manhattans sågtandade silhuett. Offret är fanzinets eldsjäl, Samantha Cicciaro, som hamnar i koma och det är kring hennes sjukbädd Hallberg spinner sin fintrådiga väv, så tätt att det knakar i intrigens revben.

Samantha bor i ett kollektiv som bildats kring punkbandet Ex Post Facto, och som styrs av en despotisk, hårdknarkande Charles Manson-figur, vars onda dröm är att skapa en nihilistisk revolution genom att sätta eld på byggnader. En dröm som för dramats andre skurk, en samvetslös fastighetshaj, är en lysande affärsidé. Det är romanens mest fascinerande gestalt, den afroamerikanske läraren Mercer Goodman, som kommit till New York från en sydstatshåla för att skriva Den Stora Amerikanska Romanen, som hittar den livlösa kroppen i en snödriva.

Mercer lever ihop med William, Ex Post Factos före detta frontman, konstnär och heroinist, som kommer ur den stormrika överklassen. Hans syster Regan, på väg in i alkoholism och ätstörning, är nyskild från mäklaren Keith som är den hemlige älskare Samantha var på väg att träffa den ödesdigra kvällen.

Jakten på gärningsmannen länkar samman poliser, punkare, krigsveteraner som bränner ut skallen för att glömma de fasansfulla illdåd de begått, bondfångare och börsmäklare, med ett kopplingsschema som ibland brister i trovärdighet. Visst hade Stad i brand tjänat på att strykas ned med åtminstone en tredjedel, visst finns det skönhetsfläckar i både bildspråk och personteckning, visst är det så. Men alla invändningar till trots så äger Stad i brand ändå konstnärlig lödighet nog för att frammana en försvunnen stad i en försvunnen tid med sådan kraft att den här läsaren återser sig själv där och då, på väg genom snöyran till en fest som var över när jag kom fram.

FAKTA

ROMAN

» Stad i brand

Garth Risk Hallberg

Övers. Boo Cassel

Brombergs