Pompös populism

Kajsa Ekis Ekman om vänstertänkaren som är varken folklig, festlig eller feministisk

avKajsa Ekis Ekman

BOKRECENSIONER

Foto: wikimedia commons
Chantal Mouffe

Före valet satte Ung vänster upp en banderoll på min sons skolas fotbollsplan. Texten löd ”Bättre sexualundervisning nu!” Den hängde kvar under hela regeringsförhandlingarna, regnade sönder och snurrade ihop sig och varje gång jag gick förbi funderade jag över varför man valt just detta som politiskt budskap.

För det första är det en låg- och mellanstadieskola, så det finns inte ens någon sexualundervisning på schemat. För det andra: ”bättre” är ett helt menlöst ord – vem vill att något ska bli sämre? För det tredje: varför just sexualundervisning av alla ämnen? Ska det verka progressivt, var meningen att anspela på metoo?


Jag kunde inte låta bli att tänka att av alla skolpolitiska ämnen hade de valt just det med störst förmåga att splittra. För i en skola med över hundratjugo nationaliteter som bor i allt från villa till hyresrätt har föräldrar mycket olika åsikter i frågan om vad sexualundervisningen ska innehålla.

Men det finns en sak som skulle kunna förena alla och det är resursfrågan. Att skolan sålt ut flera byggnader till att bli bostadsrätter så att barnen inte får plats och måste åka runt till tre olika skolor för att ha lektioner, att det går 2,5 personal på 82 barn på mellanstadiefritids – inte en enda förälder vill ha det så!

Nu ska man inte dra för stora växlar på en enda banderoll från ett ungdomsförbund, jag vet.

Men jag tycker det här är ett av många symptom på en vänster som inte alltid vågar vara bred, utan alltför ofta tar rollen av ”avantgarde” och stödparti. Som inte vågar ta ledningen för vår ilska och gå ut och ställa samhället till svars för klyftorna, utan hellre duttar runt lite försiktigt i ett hörn för att inte bli attackerad. Den rollen kanske fungerade under tiden när socialdemokraterna var reformister, men när de i dag genomför ren högerpolitik finns ett utrymme för ett stort reformistiskt vänsterparti.


Det här hävdar också den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe i sin nya bok Till vänsterpopulismens försvar. Hon var en av de poststrukturalister som för trettio år sedan argumenterade emot ”klass-essentialismen” och för de nya sociala rörelserna. Nu har hon svängt om. Det är dags att återuppväcka tanken på folket, skriver hon. Inte folket i motsats till andra folk, utan folket i motsats till den rika eliten.

Vi befinner oss i ett postdemokratiskt tillstånd där privatisering och finansialisering har gjort människorna maktlösa, skriver Mouffe. När klyftorna ökar uppstår högerpopulismen, vars styrka är det direkta tilltalet och den enveta närvaron på nätet.

Det enda möjliga svaret på detta är vänsterpopulismen.

Mouffe ser lösningen hos Sanders, Corbyn och Podemos och polemiserar mot Hardt och Negris flummiga multitudbegrepp. Det vänsterpopulistiska projektet bör inte ifrågasätta den liberala demokratin, menar Mouffe, tvärtom försvara och fördjupa den. Att upphäva gränserna tror hon heller inte på – hellre tillbaks till nationalstaten och skapa känslomässiga ”utlopp kring de bästa och mest egalitära aspekterna av den nationella traditionen.” Inte heller ska man vara rädd för ett tydligt ledarskap.


Som tänkare är Mouffe ej sofistikerad. Hon säger det många har sagt tidigare, men med ett pompöst språk. Förmodligen är meningen att dölja att tankarna är ganska självklara – men effekten blir att hon framstår som elitistisk.

Vilket är smått frustrerande när det handlar om en bok som vill att man ska vara folklig och så gör hon motsatsen: hon ska uppenbarligen inte själv tala till folket, utan det får andra göra!

Till exempel talar hon ideligen om ”folkliga segment.” Jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än att betraktas som en del av ett ”segment!”

Eller detta typexempel på slarvigt tänkande i Zizeks stil, när hon beskriver 1968-revolten som ”protester mot en rad dominansförhållanden som inte kunde formuleras i termer av klass: andra vågens feminism, gayrörelsen, antirasistiska kamper, miljörörelsen.”

Ursäkta mig: kvinnor är inte något särintresse! Kvinnor är en majoritet, 50,2 procent av alla i Sverige liksom i de flesta länder. Kvinnor utgör majoriteten av arbetarklassen, betald som obetald. Det är vårt arbete som gör att det över huvudtaget finns människor, att de hålls vid liv, att det finns mat och rena kläder.

Så sluta en gång för alla med att blanda in kvinnor i uppräkningar av underförstått perifera frågor som inte har med klass att göra. Kvinnor i Sverige är dessutom fler än arbetarklassen i strikt mening.


En annan brist hos Mouffe är att hon inte gör någon distinktion mellan populism och folkrörelser. Vänsterns uppsving har alltid inneburit stor folklig organisering: aktiva människor som går på möten, folkbildar sig, träffar andra. I högerpopulismen däremot, reduceras man till en klickande massa vars roll är att göra kräkemojis. Extremhögerns framväxt förutsätter en i grunden passiv människa.

Just därför har jag en paradoxal inställning till den här boken, då den motsäger sig själv: den talar om populism, men den är inte folklig. Den riskerar därför att ge upphov till ytterligare en mängd dödtrista seminarier på temat ”Vilken strategi bör vänstern ha” som inte kommer att leda någonvart just därför att de talar förbi, och inte till, folket.

Gör inte detta, ABF, Vänsterpartiet, Flamman och andra! Ta i stället till er populismens kärnbudskap: var inte rädda för folket. För när ni har folket med er, kan ni kasta av er rädslan för borgerlighetens ogillande, som plågar er så oerhört.

ARTIKELN HANDLAR OM

Politik

Socialism

Populism