Livet efter terrordåden

Ulrika Stahre läser ett reportage fullt av omsorg

Foto: AP
Minnesceremoni på Place de la Republique i Paris ett år efter terrorattacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo.
BOKRECENSIONER

Det går starka stråk av vemod ­genom Christian Catomeris reportagebok om attentaten i Paris 13 ­november 2015 och tiden som följde. Ända fram till presidentvalet i somras och Macrons stora seger möter läsaren politiker, offer för ­attacken på Bataclan, Stade de Paris och barerna i ­tionde och elfte ­distriktet, ­anhöriga till både döda och skadade och muslimer som fått ­sina liv kringskurna.

Nu har över två år gått sedan de storskaliga attackerna. De chockade Frankrike – trots att man ju hade stärkt ­bevakningen efter terrordådet mot Charlie Hebdo tidigare samma år – och fick enorma konsekvenser för väldigt många människor. När lastbilsattacken i Nice och flera ­andra attentat kunde läggas till den redan upprivna stämningen, är Frankrike ett land i djup kris. Och ­ändå, som Catomeris påpekar, är det en så liten grupp människor som skapat så mycket skada.


Undantagstillstånd, som inte upphävdes förrän nyligen, husrannsakan hemma hos människor som mycket svagt kunde knytas till terror, kris­bearbetningen hos de som överlevde. Terrorövning i skolorna. Främlingsfientlig retorik.

Men Efter attentaten är inte bara mörker. Catomeris skapar närvaro med några få meningar, flyttar oss till regniga parisdagar, stimmigt ­nationaldagsfirande, förslummade förorter och en fotbollsstadion strax innan match. Catomeris sållar skickligt fram både människorna och det tankeväckande de har att säga. Det blir ibland nästan filmiskt – jag kan lätt föreställa mig Efter attentaten som manus till en intressant dokumentär.

Genom honom möter vi Sonia, som tipsade polisen om en av attentatsmännen, Abdelhamid Abaaoud, och knappt fick något stöd eller vittnesskydd förutom några tusenlappar att överleva på och ett boende hon inte stod ut i; Abdelghani Merah som ­genom en lång marsch försöker skapa samförstånd mellan muslimer, ­judar och kristna sedan hans bror mördat tre judiska barn i Toulouse; Siam som får betala böter för att hon burit huvudsjal.

Charles var en av dem som överlevde Bataclan, och han bär ett år senare på stor ilska och politiker­förakt men vill till slut omskola sig till terapeut. Vi möter också politikerna: Pascal Popelin, som snickrade på undantagstillståndet och Isabelle ­Attard, som beslutade att rösta nej till repression.


Många människor får tala men det finns förstås en grupp som inte gör det, terroristerna själva. Det hade blivit en helt annan bok. En annan stor frånvaro är hela det skikt av ­byråkrater och andra beslutsfattare som ska utföra det politikerna ­beslutat. De blir som ett moln av obegriplighet.

Frankrike, denna stolta nation av revolution, republik och kultur, skildras av Catomeris med eftertänksamhet och välvilja. Vi slipper i stort sett de extrema rösterna från alla håll (tack för det!) och även om man vet att de finns är det väldigt lärorikt och skönt att kunna läsa de ibland små, ibland större historierna som tillsammans lägger just den där mosaiken av eftertanke, solidaritet och omsorg som behövs.

FAKTA

REPORTAGE

»  Efter attentaten

Christian Catomeris

Leopard