Samhällsmödrar och gravida män

BOKRECENSIONER

Att bli gravid är att bli positivt uppmärksammad – “så roligt, grattis” – och samtidigt satt på undantag “ när kommer det?” Som livgivare står den födande kvinnan i suveränt centrum, som nybliven mamma tar hon på sig den mindre spektakulära men uppslukande uppgiften: den vardagliga omsorgen om en annan människas liv.

Dagens stora och tilltagande flöde av böcker och tidskrifter om barnafödande kan bland annat ses i ljuset av denna dubbla aspekt av graviditeten. I takt med att ämnet blivit mindre privat har det både stannat kvar i kvinnorummets förtrolighet och konsumtion och blivit en del av den allmänna politiska debatten. Något bara kvinnor kan lyder den vassa titeln på det senaste tillskottet till debatten och Ulrika Lorentzi skriver med tydligt uppsåt: att hederligt reda ut begreppen och påverka läsaren att tänka själv.

Antingen man ”skaffar” sig barn eller ”blir” med barn verkar alla lika nöjda med naturens gång och med att bli del av den världsomspännande gemenskapen med samma naturliga rollfördelning mellan mamma-pappa-barn. Vad händer med dem som frivilligt avstår från barn, de som vill eller tvingas bryta mot normerna, var hamnar de? Graviditeten är inte något bara naturligt, slår Lorentzi fast, det är också något man lär sig. Och hon ger många exempel från forskning, fiktion och intervjuer, både på hur graviditeten traditionellt lärts ut och hur den i dag konstrueras av samkönade föräldrar, funktionshindrade, pappainformatörer, nya och gamla feminister.

Svenska kvinnor och män behöver i dag inte välja mellan att ha ett betalt arbete och att ha barn. Ändå visar Statistiska centralbyråns siffror för 2006 en fortsatt entydig verklighet: kvinnor kombinerar ett betalt arbete med vård av barn och hem, män kombinerar ett betalt arbete med ekonomisk, politisk och facklig makt.

Mot denna stelnade fond skissar Lorentzi konturerna av en samhällelig bas i ett från början mer jämställt och heterogent föräldraskap, av samhällsmödrar och gravida män, och jag skäms lite över att märka pekpinnen i de lättläsa och genomreflekterade sidorna. Pinnen pekar mot normbrytandet så att det liknar en ny norm – men det måste väl betraktas som en randanmärkning?

Barbro Westling