Bokrecensioner

Inte trovärdigt om mångkultur i Finland

BOKRECENSIONER

Johanna Holmströms ”Asfaltsänglar” för skandinavisk, konstruerad och osaltad

Johanna Holmström (född 1981).
Johanna Holmström (född 1981).

När jag började gymnasiet träffade jag min första kärlek. Han var svart och muslim, jag vit och kristen. Mina föräldrar förbjöd mig att träffa honom. Sen dess har jag varit besatt av hedersrelaterat förtryck.

Johanna Holmström kommer nu med romanen Asfaltsänglar, som handlar om flickor som hålls i koppel av sina föräldrar, och som sliter sig loss för att leva. Asfaltsänglarna slängs eller slänger sig över balkonger, för att deras begär inte är möjliga i deras familjer.

I centrum står två muslimska systrar: Samira som sticker hemifrån för att inte bli bortgift, och pojkflickan Leila som är kär i en tjej. Deras finländska konvertitmammas stränga islamisering av hemmet, orkar inte ens pappan, från Maghreb, med. Samtidigt vill han att döttrarna ska växa upp till riktiga muslimas enligt hans hemlands gamla ­seder.

Hedersproblematiken är romanens tema, men det som händer är att Holmström känner sig nödgad att redogöra för allt patriarkalt förtryck av alla ­kvinnor. Jag tror att kvinnor med erfarenhet av ­hedersvåld har behov av en mer akut och kompromisslös gestaltning, utan finkänsligt krimskrams.

Vi får aldrig veta varför Samira ligger i koma. Det kan vara mamman, det kan vara rasisterna, det kan ­vara bästisen Jasmina – kanske ett olycksfall, kanske ett mordförsök, och för Holmström är det heller inte viktigt att gräva djupare i. Istället flyr vi till den finska skolgården där finska högstadietjejer också råkar illa ut av finska högstadiekillar. Men en konstnärlig undersökning vinner på att våga vara partikulär och fördjupa sitt ämne.

Jag tycker inte att vita skandinaver ska skriva dessa böcker. Sluta parasitera på andra kvinnors berättelser! Typ ingen skandinavisk bok om heder är skriven av en invandrartjej, trots att de alltid handlar om invandrartjejer. Kanske för att invandrartjejer paralyseras i pendlingen mellan att vilja hänga ut sin familj och vilja försvara den. Kanske för att en inte har en vit mur, en vit kod och ett vitt språk att skriva på. Kanske för att en tycker att det är falskt med dessa brobyggen som krävs.

Hos Holmström står den finska mamman, de halvfinska systrarna och deras finska begärsobjekt i fokus, och det är exakt vad normpubliken vill ha: berättelser om försoning och ­integrering på normkulturens villkor.

I slutet av Asfaltsänglar är Maghrebpappan, liksom Samiras heliranska bästis borta. De hundraprocentiga blattarna ut, bara de assimileringsbara in! De assimileringsbara hör hemma i det finska samhället, eftersom de snart kan plockas upp av den finska normen. Detta slut presenteras som lyckligt och hoppfullt.

Det största problemet med boken handlar dock om att den ”mångkulturella” tematiken inte avspeglas i formen. Om en på riktigt vill få in andra kulturer i en ­roman, så krävs en helt ­annan röst. Asfaltsänglar är tvärtom mycket skandinavisk och vit; konstruerad och osaltad. Trots arabiska ord och slang är språket inte ett med sitt innehåll. Därför ­lyser den varken politiskt ­eller konstnärligt. Jag finner den ­inte trovärdig.

Lidija Praizovic

ANNONS

Hitta ett bra elavtal för dig när priserna rusar! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Bokrecensioner

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!