Körverk om litenhet

BOKRECENSIONER

Livskraftigt credo i Amalie Smiths Marble

Foto: Amalie Smith.

”Han grävde fram henne och borstade av henne jorden. Han samlade ihop delarna och förde anteckningar över pigmentresterna: hur de fördelade sig över hennes kläder och hennes hud. Hennes blågröna ögon. Hennes korallröda läppar.”

Den som läst sin Marguerite Duras kommer att känna igen sig en smula i danska Amalie Smiths bok Marble med dess blomstrande och branta och samtidigt märkligt glasartat, konkreta bildspråk, nu i vacker svensk översättning av Kalle Hedström Gustafsson.

Marble presenteras som roman, och visst finns här en berättelse, men jag läser den snarast som ett flerstämmigt körverk.

Marble, som också är huvudpersonens namn, lämnar Köpenhamn, för att söka sig till de antika skulpturerna i Aten. Där dras hon suggestivt, ibland absurdistiskt in i alla möjliga sammanhang, bland mycket annat de våldsamma demonstrationerna på Syntagmatorget.

Parallellt i berättelsen får vi följa skulptören Anna Marie Carl-Nielsen, hustru till nationaltonsättaren Carl Nielsen, som gjorde en liknande resa vid förra sekelskiftet, och via brev ta del av deras skapar­våndor och stormiga kärlek.

Så förs flera tidsplan samman.

Först kan jag tycka att det blir en aning knyckligt, men efter hand förstår man varför författaren valt greppet.

Marbles egen drömska historia hade kunnat riskera att bli en sankmark av bilder läsaren kunde gå ner sig i. De omkringliggande berättelserna skapar stadga.

Temat som knyter dem samman är kanske vår absoluta litenhet, och vår vilja att trots allt, försöka skapa oss själva.

Om Anne Marie, så här: ”Hon får en örfil av sin pappa och blir tillsagd att veta sin plats. Vara huslig, kärna smör. Men så står hon och skulpterar kråkor i smöret.”

Om Marble: ”Marble intar bergets position. Hon planterar fotsulorna i mattan och håller ner armarna längs kroppen. Handflatorna framåt. Först svajar hon, men så är det något inuti henne som drar sig samman. Blir fastare. En kall tyngd. Hjärtat slår som i issörja. Långsamt. Ansiktet sjunker inåt.”

Hur göra livet enhetligt och begripligt, hur göra det massivt, går det rentav att göra det dött?

Marble finner ett motsägelsefullt men kanske ändå livskraftigt credo i ett marmorbrott i Kafisia: ”Korallernas gemensamma skelett överlever förändringen mellan generationerna. Vi kan kalla dess sammansatta livsform mineralisk. Mineraliskt liv kan inte krossas till döds som biologiskt liv kan. Mineraliskt liv är både levande och dött på samma gång.”

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker