Gudfadern

Publicerad:
Uppdaterad:

Per Svensson läser Alex Schulmans porträtt av sin pappa

1 av 2
Tv-producenten Allan Schulman (i mitten) under en inspelning av ”Hylands hörna” 1963. Till vänster ”Lapp-Lisa” och till höger Lennart Hyland.

Hur ska man förstå yngre svenska författares fixering vid familj och föräldrar?

Kanske som ett uttryck för en italienisering av Sverige. Välfärdsstaten löste på sin tid upp hårt knutna blodsband. Socialförsäkringar och studiestöd befriade den moderne svensken från det ekonomiska beroendet av familjen. Så skapades, som ofta påpekats, en kultur av statsstödd atomisering med individens autonomi som prioriterat värde.

I dag verkar dock La Famiglia, med pastapappor och mozzarellamammor, vara på väg att återerövra positionen som trygghetsskapande maktinstans. När statens roll krymper blir klanens betydelse större.

Alexander Schulman kallar mycket riktigt sin far, tv-producenten Allan Schulman, för ”gudfadern”. Själv är han väl då Fredo Corleone, ängsligt ivrig att vara Don Allan till lags och göra sig förtjänt av faderlig kärlek.

Alex håller pappa sällskap när näten ska rensas. Alex matar pappa med druvsocker under långa bilfärder. Alex sitter med när pappa, häxmästaren bakom Hyland, blir intervjuad. Alex putsar pappas glasögon. Alex sparar den största kräftstjärten till pappa. Alex smugglar in räkor och whisky till pappa på vårdhemmet. Alex skriver en bok om saknaden efter pappa med en sentimental titel hämtad från en Tove Jansson-visa och ett omslagsfoto där han själv som liten parvel sitter uppkrupen i sin grålurviga bamsefars knä på en Medelhavsstrand.

Boken lägger han nu på sin pappas grav som en blomsterbukett, kan man tänka sig. En akt av sonlig vördnad. Men samtidigt tycker man sig ana något trotsigt och aggressivt i denna kärlekshandling. Är du nöjd nu då, gubbe!

Varför kräver en 84-åring som dog för ett halvt decennium sedan fortfarande så stort utrymme i sin vuxne sons liv? Varför måste sonen fortfarande sitta i pappas knä?

Det är sådana frågor som smyger sig in texten, kastar skuggor över Alexander Schulmans minnesbilder och gör hans debut till en bättre och mer sammansatt bok än man hade kunnat frukta med tanke på omslaget och förhandspratet om den tunga sorgen.

Det börjar för all del oroväckande låtsaslitterärt med en spottande grusväg, björkar som viskar och svalor som vill berätta något. Men efter ett tjog sidor tar Schulmans eget skrivande över. Mamma löser korsord. Storebror håller sig på sin kant. Mellansonen Alex och hans lillebror Calle svassar för pappa. Det blir lite av Lång dags färd mot natt superlight. Man rycks med i ett slags underskruvad exorcism.

Med små medel skissar Alexander Schulman ett porträtt av ett egocentriskt och koleriskt kontrollfreak, en patriark och trivseltyrann som ägnar sig åt meteorologisk maktutövning. När som helst kan mörka moln jaga in över hemmet och åskan börja mullra.

Det paradoxala är att det är tack vare den ganska skoningslösa demaskeringen av farsan Baloo man till sist börjar tro på Alexander Schulmans vittnesbörder om den ömsesidiga kärleken mellan pappan och hans söner. Skuggspelet förutsätter trots allt en sol.

Berusade och chockade kastas Alex och Calle till sist direkt från Spy Bar till pappans dödsbädd. Där borde Alexander Schulman ha satt punkt. I stället väljer han att glädja alla terapiintresserade med ett svar på frågan: Vågar Alex äntligen gå in i sin fars sovrum?

Det försvagar den konstnärliga trovärdigheten, men skadan är inte värre än att Skynda allt älska ändå måste betecknas som en fin gestaltning av familjens dubbla natur – både varm famn och fängelse.

Per Svensson, kulturskribent i Sydsvenskan

Publicerad: