Mot friheten i en stulen bil

BOKRECENSIONER

Det är i dagarna tio år sedan skolmassakern på Columbine High School i amerikanska Colorado. De senaste årens skolskjutningar har blivit något av samtidens mest brutala uttryck för vad utanförskap kan leda till. Att Janis den magnifika tar sin utgångspunkt i en skolmassaker gör den till en av vårens intressanta ungdomsböcker. Och jag tänker att det är något av de svåraste Johanna Nilsson kan göra.

Janis allra bästa vän, Emilie, har precis tagit sitt liv efter att först ha skjutit sju av sina skolkamrater. Kvar är Janis som måste leva vidare med minnesbilder från massakern, skuldkänslor och vrede.

Hon klandrar sig själv för att inte ha sett, förstått, förhindrat. Samtidigt känner hon sig sviken och ensam. Bästisarna skulle ju erövra världen ihop. Nå den ultimata friheten. Nu måste Janis söka den på egen hand.

Johanna Nilsson vet hur man skriver in flickor i historien och skapa romanfigurer som besitter den outgrundliga förmågan att resa sig ur det mest hopplösa. Janis snor sin brorsas bil och kör iväg med siktet inställt mot norrskenet. Trots att hon bara är sjutton och saknar körkort. Vägen kantas av möten med livstörnade och ensamma människor. Tafsande lastbilschaffisar, utarbetade mattförsäljare, sexkåta änklingar och skogshippies. Och så Jim som just rymt från en psykiatrisk avdelning och blir Janis allierade.

Det går så fort när Johanna Nilsson berättar sin historia att jag vill dra i nödbromsen. Jag vill veta mer om Emilie, mobbningen och den fruktansvärda revanschen. Dröja kvar vid Janis strategier för att ta sig an livet, efter Emilie och skolskjutningen. Men i stället staplas människoöden, händelser och existentiella funderingar korthugget på varandra och historien förlorar något av sin udd.

Men trots att berättelsen är bitvis grund, etsar sig ändå porträttet av Janis fast. Janis får sina törnar men förlorar ändå aldrig fotfästet, fortsätter envist framhärda i sitt sökande efter den ultimata friheten. Relationen som växer fram mellan Jim och Janis är mångbottnad, både realistiskt komplicerad och vackert lidelsefull. Precis som minnet av Emilie som trots det fruktansvärda dådet faktiskt var Janis såriga, bästa vän. Kärleken känner inga gränser för det som faller utanför den snäva fyrkantigheten. ”Det här är min rapport från friheten” konstaterar Janis och påbörjar en berättelse jag vill läsa mer om.

Hanna Larsson