Djup utan gräns

BOKRECENSIONER

HANNA HALLGREN läser en fantastisk roman

Foto: Den franska författaren Nathalie Sarrautes roman ”Planetariet” från 1959 ges nu ut på svenska på nytt.

Det är 46 år sedan den franska författaren Nathalie Sarrautes roman Planetariet från 1959 utkom på svenska (översättning av Eva Alexanderson) – och nu är den tillbaka via Modernistas klassikerserie.

I nyutgåvan har romanen försetts med insiktsfullt förord av Stefan Jonsson, i vilket han beskriver Sarraute som förnyare av romanformen. Hon sätts i förbindelse med föregångare såsom Marcel Proust, James Joyce och Virginia Woolf. I en intervju har hon själv beskrivit sin estetiska ståndpunkt: ”Vill ni ha mitt djupaste credo: det är omöjligt att använda sig av redan begagnade former.” Så tillkommer skrift som söker sig bortom karaktärer, kronologi och intriger. Eller åtminstone: bortom konventionerna för hur dessa kan tänkas.

Därför berättar Planetariet om ett dörrhandtag, en öronlappsfåtölj, några skinnfåtöljer och ett lägenhetsbyte. Dess karaktärer existerar inte i avgränsade rörelser. Formas inte kring hermetiskt kött med riktning i. Nej, de flödar. Deras stämmor svämmar över. Bottenlösa. Eller växer likt rottrådar. De klänger på varandra. Reser sig och går under tillsammans och var och en för sig. I ful- eller svindelensamhet. Här finns Alain, en ung man som skriver avhandling. Hans ännu yngre fru, Gisèle. Deras föräldrar. Alains gamla faster Berthe. En författare vid namn Germaine Lemaire. De lever sina parisiska borgerliga eller bohemiskt borgerliga liv. De är offer för sig själva och varandra.

Vad händer i Planetariet? I stort sett bara att Alain och Gisèle tar över faster Berthes femrumsvåning. Det händer sida upp och sida ner och det är alldeles andlöst magiskt. Sättet på vilket det händer, liksom inifrån (anti)karaktärernas neurotiska, narcissistiska och fragmentariska psyken. Repliker som speglar. Monomana tankar i frånvaron av speglar. Ospeglad smärta. Mumlande skam. Lössläppta, skitigt hungriga och grovt splittrade egon. En väv av människor som självsvåldigt krampar i sin avhängighet. Som när Gisèle försöker övertala Alain att de ska acceptera de skinnfåtöljer hennes föräldrar erbjudit dem, och tänker:

”Måtte han komma, måtte han förena sig med dem där de alla står runt omkring honom, de kallar på honom, de räcker ut armarna mot honom, måtte han vakna upp till medvetande, måtte han nu begripa, äntligen se saker och ting som de är, se sig själv sådan han är: svag, barnslig, ett upproriskt barn; hon ska ta honom i famn, hon ska trycka honom intill sig ... Bara han ville överlämna sig, nu, hos henne, hon ska veta att skydda honom, hon ska hjälpa honom att bli vuxen, att förändra sig ... han kan förändra sig om han vill ...”

I förordet beskrivs att Sarraute spräcker sina karaktärers skal, för att i stället handskas med en trögflytande psykisk materia. Ett slags anti-identiteter; inga personer, utan flöden som rinner genom samhället och historien. Samtidigt menar jag att romanens våldsamt neurotiska grundklang ändå pekar ut tid och rum. Europa, 1900-tal, borgerskap. Karaktärerna må flyta tunna och schizoida på ytan. Men deras psykens siktdjup – grumligt och utan botten – berättas innanför psykoanalysens och neurosens gallergrindar. Här ser jag: ett djup utan gräns. Flytande skräck. En fantastisk roman i en fantastisk översättning. Och så vidare. Och så vidare, i all oändlighet.

Hanna Hallgren