Så vitt vi kan se

BOKRECENSIONER

HANNA HALLGREN om svartjobb och gräddfilsvitt

Foto: Caryl Phillips.

Sverige har fått en ny integrations- och jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni. Ena dagen rapporterar uppmärksamma journalister att Sabuni är svart, kvinna och flyktingbarn. Andra dagen ser jag henne på ett uppslag i Dagens Nyheter tillsammans med andra nya och förträffligt vita ministrar under rubriken ”Svart hemhjälp känd av Reinfeldt”. Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò har haft ”svart hjälp med barnen”. Alla vet att svart hemhjälp och svarta barnflickor är sämre än vit dito. Det är sådant vi har vårt språk till (ja, hela det trallande språksystemet). Svart är den som inte förmår att uppträda korrekt, det vill säga vitt.

Med stor tröghet läser jag Dans i mörker av Caryl Phillips (hans sjunde bok som översatts till svenska). Först tror jag att mödan har med temat svarta underhållare kring sekelskiftet 1900 i Amerika att göra. En både fiktiv och biografisk berättelse om de berömda artisterna Bert Williams och Georg Walker som roade en vit, rasistisk publik. Williams sotar sitt västindiska ansikte med bränd kork och målar stora skojiga läppar.

Han spelar dum nigger, medan den mörkare kollegan Walker låtsas normal, det vill säga vit. Länge tror jag att läsningens tröghet kommer sig av mötet med den rasism som kringskär de färgade artisternas liv. Bert Williams melankoliska anpassning till pajaskonster, som förnedrar hans svarta bröder och systrar men roar de vita. Han sminkar sig till neger, nigger, rumlare och tjuv. Opålitlig. Komisk. Det är hans enda chans till berömmelse, och han tar den. Då han en gång avviker från kontraktet (sotad kork, påmålade läppar) rasar pressen. Efter återanpassning kommer recensionsbelöningen: ”Den färgade rollfiguren är ett stort, förtjusande, efterblivet barn.” En sista gång stiger stjärnan Williams.

Men min melankoli, trögheten (en känsla av sömn, långsamhet) – vad kommer den sig av? Inte är det språket: briljant, rörligt och översatt med all önskansvärd exakthet. Är det månne den vita melankolin som griper tag i mig? Vetskapen att jag sitter där på första parkett och skrattar så att mina rosa små kinder spänns. Åt Williams och Walkers cakewalk-steg. Det är för mig och mina vita kompisar de dansar. Svärtar ner sig. Exploderar. De håller sig på sin sida av staden, till sina caféer, sin öl. Dans i mörker ställer frågan så enkelt:

Har du någonsin frågat dig varför en vit man skulle vilja svärta ner ansiktet med bränd kork, klä ner sig till en nivå ett par snäpp under de längsta bland hans egen ras och jigga och dansa runt och låtsas vara färgad? Jag menar, försöka gå som han, tala som han, gestikulera, skratta, inta poser, uppträda precis som han föreställer sig att en färgad man gör. Egentligen gillar de oss inte, George, och de väljer att inte äta, dricka eller leva med färgade mänskor, ändå måste det finnas någon del i dem som vill vara som vi. Men inte som vi verkligen är utan som någon sorts approximation av oss; den främmande varelse med gränslös aptit som de föreställer sig att vi är. Förklara, George, varför vill de vara som vi?”

Kanske vill vi vita bli svarta en liten stund för att undfly den kollektiva skulden, personliga skammen. Men utan att erfarenheten kostar på, och vita galningar jagar oss längs gatorna. Vi vita vill bli svarta för att vi skäms över den globala politik som driver runt till och med större system än självaste EU, för historiens skull, för alla rasistiska vardagstankar vi tänker.

För att Sverigedemokraterna rycker fram som vit skit på Sveriges baner. För att vi vet för mycket för att vara oskyldiga. För att vi ständigt tänker i termer av förövare och offer. För att vi alltid tenderar att se oss både som värst och bäst och därmed tar all plats. Vi vita pratar hela tiden när vi borde lyssna. Vi skriver hela tiden, när vi borde lämna plats åt andra berättelser.

Ibland bör vita hålla käften och vara söta. Ibland bör vi tala: alla utom en i Reinfeldts regering är påtagligt vita. Varför denna överrepresentation av vit erfarenhet? Om ingen reflexivitet kring ras (i Sverige pratar vi lite om etnicitet) överhuvud existerar kan man utgå från att perspektivet är gräddfilsvitt. Till exempel 95,5 procent vitt som hos nya regeringen. Så länge tillvaron snurrar på dessa premisser kommer alla tankar som ifrågasätter det vita perspektivet att handla om ras och rasism. Detta vet författaren Caryl Phillips och visste Bert Williams – in på bara skinnet.

Roman

Hanna Hallgren ([email protected])