Rappt spiondrama i skuggan av brexit

John le Carrés ”En fri agent” är inget av hans tyngre verk men bjuder god underhållning

avClaes Wahlin

Publicerad:
John le Carré, aktuell med ”En fri agent”.

Spion torde vara ett av världens äldsta yrken. Så länge makten består finns det andra som vill ta den. Moderna spioner svär inte lojalitet till enskilda makthavare, utan till nationer. Patriotismen står högt i kurs, om än som en motvikt mot andras patriotism i sin lägsta form.

Naturligtvis måste brexit fallit som manna från den europeiska himlen i John le Carrés fantasi. För vad händer med de spioner som har sin lojalitet till ett europeiskt land som plötsligt inte längre vill tillhöra Europa? Hur är det med alla agenter i säkerhetstjänsten, det som här kallas Kontoret? Är de för eller emot brexit? Vem kan man lita på?

Nat har sin spionkarriär bakom sig, men får ett uppdrag att ta över ansvaret för en grupp sovande agenter, Rysslandsstationen Oasen, ett slags reträttpost som inte borde innebära några omfattande ansträngningar. 

Således kan Nat fortsätta med att spela badminton varje måndag, umgås med sin advokatfru Prue lite oftare nu när han är hemma från fältet och kanske förbättra sin relation till dottern Steff efter att ha varit en frånvarande far.

På Oasen finns Florence, en ung, hungrig agent i början av karriären. På badmintonklubben dyker Ed upp, en fumlig, pratglad man som insisterar på att få ­möta Nat, eftersom denne anses vara den bästa spelaren i klubben. Florence upptäcker något intressant och kämpar för att få tillstånd för en större operation. Det handlar om en rekrytering från ja, Ryssland? Tyskland??

Så möts dessa intriger i en, som alltid av le Carré, rappt skriven historia. Tempot är högt, vid sidan av den framåtdrivande handlingen ryms såväl vardagsbekymmer som några tillbakablickar på livet som spion ute på fältet. Dialogerna mellan framför allt Nat och hans överordnade är skickligt återgivna där artigheten – och en stillsam humor – balanserar mot hyckleriet.

Och så det här med brexit. Ed rasar mot Trump, som han ser som Putins lakej, och hur britterna lydigt bockar för den amerikanske presidenten vilket bara kommer att bli värre efter brexit när USA blir det enda alliansalternativet till Europa. Så utan förvåning innebär upplösningen av intrigen ett slags lösning med fördel Europa.

Jämfört med de tidigare romaner av le Carré jag har läst, så väger denna roman ganska lätt. Handlingen är inte lika intrikat, även om läsaren fortfarande inte får reda på mer än vad berättaren vet. Nat som person, gemytlig och liksom vanlig, kunde ha skildrats lite mer nyanserat. 

Bäst är egentligen de miniporträtt som en del bipersoner föräras. Men visst, det är ett gott hantverk och som läsning god underhållning.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Deckare