Mordmysterium som undersöker det existentiella

Tom Malmquist följer upp sin succé med en ­roman som vill väldigt mycket – och han lyckas

avPetter Lindgren

Foto: MICKAN PALMQVIST
Tom Malmquists uppföljare ”All den luft som omger oss” kan läsas som en stillsammare kusin till sorgeboken ”I varje ögonblick är vi fort­farande vid liv”.

Tom Malmquists nya bok är svår att inte nämna i samma andetag som hans förra, dagboksromanen ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”, om hur livskamraten Karin blev sjuk och avled samband med födseln av dottern Livia.

Båda är de med i ”All den luft som omger oss”, och materialet som bearbetas är den autentiska mordhistoria som Malmquist var upptagen med vid tiden för katastrofen, ett projekt sprunget ur en madeleinekaka från 1990-talet, i form av ett gulnat klipp ur gratistidningen Mitt i Huddinge.

I efterhand har projektet naturligtvis kommit att färgas av den tragedi som drabbade författaren, och nog låter sig den nya romanen läsas som en stillsammare kusin till den intensiva sorgeboken från 2015 (Natur och Kultur).


Försommaren 1991 hittas en man, i romanen kallad Mikael K, brutalt mördad i en grotta i Huddinge, inte långt från huset där författaren växte upp. Händelsen gjorde stort intryck på den då trettonårige Malmquist och fick också ganska stort utrymme i pressen, inte minst i Aftonbladet som felaktigt beskrev mannen som hiv-positiv: ”Han fick hiv av sin homosexuelle partner. Då lurade han ut hjärtevännen i skogen och högg ihjäl honom. Så tror polisen att det gåtfulla mordet i Huddinge gick till.”

Mordet förblir polisiärt ouppklarat, och inte heller Malmquist lyckas lösa det, trots närmast besatta insatser som privatspanare. Han gräver inte bara ner sig i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv, utan låter också romanen belamras av sådant som förundersökningsprotokoll och intervjuer med åldrade poliskommissarier och mordoffrets arbetskamrater på den forna postterminalen i Klara.

Malmquist är lyckligtvis murvel nog att inte trampa snett i detta jumpande mellan utsagor, och manar i stället fram en sorgesam bild av en genuint ensam människa, utan nära vänner och av arbetskamraterna betraktad som inbunden och eljest.


Den som läst Paul Auster känner igen sig, inte bara i Malmquists utredningsliknande angreppssätt utan också i den existentiella sorts tomhet som suggereras fram mellan raderna, en tomhet som också syns mig vara romanens främsta motiv och bensin.

Orden, människorna, ja hela världen, tycks hålla andan vid åsynen av Mikael K, för att inte råka insupa och besmittas av hans isolering. Inte ens gatan där offret bodde får ha kvar sitt namn: ”Till exempel ett par dokument som en handläggare på Lantmäterimyndigheten har skickat mig. Av dem framgår att beslut om ändring av gatuadressen Klockarevägen 10 började gälla den 4 november 1991, alltså bara fem månader efter Mikaels död. Det är som om det finns krafter som önskar att hans tid på jorden ska glömmas bort.”

Klockarevägen 10 i Huddinge bytte för övrigt namn till Sjödalsbacken 3A, 3B och 3C, meddelar Malmquist, och heter så än i dag.


Dylika indicier pekande mot Intets utbredning och verkningar i Stockholmsregionen är många i romanen och framkallar en om inte helig så åtminstone grandios ilska hos Malmquist, en ilska som visar sig porla hela vägen tillbaka till garageuppfarten där han som tonårskalv står och pangar slagskott med en masonitskiva som underlag.

Slagskott efter slagskott, och när han missar slår han handen i blod: ”Jag släpper klubban och handskarna, jag svär inte, jag vankar fram och tillbaka under tystnad tills jag beslutar mig för vilket straff jag ska ha. Jag stannar framför suterränghusets vägg.”

”All den luft som omger oss” är således en roman som vill vara väldigt mycket: en roman om en roman, en uppväxtskildring, en deckare, en lägesrapport och uppföljare till en svårslagen succé. Några förhör och kringelikrokar kring mordplatsen för mycket blir det avgjort, men på det hela taget lyckas Malmquist ändå väl med sitt svåra uppdrag.


Vad Mikael K beträffar förefaller han intressant nog att förgasas i samma takt som utredningen fortskrider. Effekten är Kafka-artat kuslig (lägg märke till att mordoffret kallas blott för K i efternamn!), men får mig också att tänka på filmen ”The incredible shrinking man” från 1957 (I skräckens klor på svenska), om en man som till sin egen och familjens fasa börja krympa. Snart är han så pytteliten att han slinker ut genom en maska i fönstrets myggnät, och mot slutet syns han hjälplöst tumla omkring i rymden mellan elementarpartiklarna.

Och där har vi den alltså igen: den förskräckliga tomheten som väntar oss alla.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner