Sorgen efter en förlorad mor

Göran Sommardal läser en varsamt renskrapad poesidebut

Foto: ANGELICA ZANDER
Felicia Stenroth (f 1990) lyrikdebuterar.
BOKRECENSIONER

I Felicia Stenroths andra (och senaste) roman Indianlekar förenar berättelsen om de två 15-åriga tjejerna ordekonomi med en förvånansvärd uttrycks­rikedom. Trots den begränsade värld som författaren låter sina ­figurer vistas i lämnar hon kvar en viktig ”obekant” frihet i deras karaktärer (inte roller) som inför läsaren skapar den ­dynamiska potential som är romanens styrka.

Också i En människa tvättar sig ren i en sjö, Stenroths första diktsamling, finns en begränsad uppsättning människor: den för vilken modern är ”modern min”, hon som är Hanja, och hon som är försvunnen: modern.


Det är en varsamt renskrapad dikt, som framför allt tycks uppamma läsarens fortsatta uppmärksamhet snarare än att pocka på uppmärksamhet för egen del. Orden är tingen, och bidrar i sin fragmentariska utspridning till ett påtagligt universum: flätan, tugga, klippa, knyta, simma, munnen, plocka ut ur, kroppen, och ett språk som aldrig fick kropp.

Ofta är sidorna nödtorftigt berörda med ord som bygger upp en värld som utspelar sig inte bortom, men liksom strax före språket, eller strax efter. Ibland utkristalliseras en mer avslutad form:

”modern min var bara en mor vilken som helst/när hon tog sats utifrån bryggan och simmade / sötvattnet i munnen svalde hon och smaken var bara en smak / men den var underbar / schampot lämnade ringar av skum efter kroppen som fortsatte simma / men en kvinna har rätt att simma sa hon en kvinna / är bara sin egen slav”


Det finns i diktsviten en diskret peripeti, en omkastning, när ”mina fötter rörde gräset vid platsen / där huset en gång stod”. Det är en husgrund efter ett rivet hus, med rum ”där stegade jag runt / som om de fortfarande fanns där”. Här hämtar dikten nytt momentum att återvända till sitt sorgearbete.

Och det finns en risk med att skriva så envetet taktilt, eftersom ord som obevekligt vetter ut mot en symbolmättad avglans, liksom uttrycksformer som smakar alltför mycket poesi, hotar att oförmedlat bryta ”förtrollningen”; som bröd, som rosor, som ­lupiner. Men när den inte gör det:

”första gången jag stod utan händerna som lagat hålen / lät jag hålen bara vara / jag lät nålen ligga långt från tråden jag lät / huden lysa ­genom tygets trådar”.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi