Bokrecensioner

Humorn gör så att det inte blir outhärdligt

”Dåligt folk” av Kjell Johansson är en oförsonlig roman om en trasig människas barndom

Av: 

Rasmus Landström

Kjell Johansson är aktuell med ”Dåligt folk”.
Kjell Johansson är aktuell med ”Dåligt folk”.

BOKRECENSIONER

Man kan inte trösta pojkar som stelnat till män, skaldade Sten Selander i en dikt. Citatet dyker upp i huvudet på mig när jag läser Kjell Johanssons Dåligt folk – en oförsonlig roman om en trasig människas barndom. 

I inledningsscenen traskar den pensionerade vaktmästaren David in på sin gamla skola för ett extrapass. Men så faller han plötsligt ihop i en hulkande hög. Raskt inkallas en psykolog för att trassla ut härvan, men pojkar som fråntagits allt är ofta bortom räddning när de blivit grova karlar.

Att läsa en ny bok av Johansson är som att återvända till ett välbekant scenrum. Möblerna är omflyttade och rollerna bytta – men grundtemana är alltid desamma. 


I ”Dåligt folk” är det David som berättar om sin barndom i Årstaskogen – och det är en riktigt ruggig historia. Tidigt dör pappan och mamman hämtas till sinnessjukhus medan David skickas till barnhem. När han kommer tillbaka har farbrodern Albin blivit styvpappa. En försupen handelsresande som är en blandning av Willy Loman och den stora stygga vargen. 

Det är en välbekant figur från Johanssons författarskap: styvpappan som dricker, slåss och plågar pojken. Han var med redan i debuten Det finns en krog på vägen till varje revolution (1972) och har varit kvar i så gott som varenda bok. Ibland är han charmig, som i genombrottet Huset vid Flon (1997). Men i Dåligt folk är det som om alla försonande egenskaper avlövats – kvar står en brutal och knotig stam.


Det är få som skapar så levande karaktärer i den svenska samtidslitteraturen som Johansson. Men inte på något gulligt humanistiskt sätt – utan för att de är så opålitliga. I en scen visar styvfadern sin bowiekniv för David, oväntat sträcker han fram skaftet till pojken som blir överlycklig. ”Trodde du verkligen att du skulle få den?” skrattar han. I en annan låser han in pojken i källaren, där råttorna krälar över syltburkarna. 

Dåligt folk är full av sådana utstuderade grymheter. När ett thrillermoment slängs in mot slutet kommer jag att tänka på Ernesto Sabatos nyligen återutgivna Tunneln, där det chockartat går upp för läsaren att omvärldens ondska gjort jagberättaren till ett monster. Hårda uppväxter skapar rädda människor – som i sin tur blir farliga.


Det kunde vara outhärdligt, men Johansson desarmerar misären genom humor. I en scen kommer Albin hem full, lägger sig i sängen med kuken hängande ur gylfen. David överväger att kastrera styvfadern – genom att linda ett gummiband om könet. Det är en rolig bild, pitten som trillar av under natten, och den tränger genom det kompakta mörkret. 

Likaså finns det något befriande i de korthuggna replikerna, förtjusande kärva som i en isländsk saga. Som läsare måste man skratta åt eländet när Njal, förlåt David, utbrister ”allt vi vill är inte möjligt. Allt vi inte vill är möjligt”. Det är bokens budskap i ett mögligt nötskal.


”Dåligt folk” kommer inte gå till historien som Johanssons viktigaste bok. Men som ­läsare njuter jag ändå ohämmat av denna onda fabel. Likt ett kort dopp i en mörk och iskall tjärn.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Det står ett skimmer kring Östergrens språk

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!