Oförlöst ilska

Clara Törnvall tycker de ansvariga kommer lindrigt undan i en bok om förlossningsvården

Foto: Foad Baghlanian
Pernilla Alexandersson (född 1982).
BOKRECENSIONER
Foto: Izabelle Nordfjell/TT
ABF-kurs i bilförlossning i Sollefteå.

RECENSION. ”Jag förstår inte det här allmänna hyllandet av kvinnligheten och systerskapet”, sa författaren Majgull Axelsson nyligen i DN och satte ljus på en tydlig tendens i vår tid. Jag tänker på hennes ord när jag läser Pernilla Alexanderssons reportagebok Gravidilska (Atlas) om krisen i förlossningsvården.

För trots att Alexandersson utan omsvep skildrar en mycket allvarlig situation är det som om hennes feministiska välvilja dämpar ilskan.

Kraven på kvinnosolidaritet omöjliggör kritik mot barnmorskorna, de som oavbrutet larmar om sina bedrövliga arbetsvillkor för att i nästa stund, utan att se kopplingen, banna ängsliga förstföderskor för att de vill ha kejsarsnitt.

Även ansvariga politiker som lägger ned förlossningskliniker kommer lindrigt undan. Så vem riktar sig gravidilskan mot?

Svensk förlossningsvård är klämd mellan ideologi och praktik, mellan idealet om ”naturliga”, trygga barnmorskeledda förlossningar utan medicinsk inblandning och en verklighet där det inte ens finns plats på klinikerna. Sverige ligger i topp bland förlossningsskador i Europa, enligt OECD.

BB är en omodern ficka i världens modernaste land, präglat av outtalade föreställningar om tacksamhet (du dog inte) och skuld (det finns de som har det värre).

Pernilla Alexandersson spårar den svenska naturlighetsvurmens rötter och finner svaret i en maktstrid mellan läkare och barnmorskor under tidigt 1900-tal som slutade med att de senare lämnades att verka fritt i en egen sfär.

Hon gör också en kort, men intressant internationell jämförelse som visar hur det i exempelvis Syd- och Nordamerika och Asien inte är eftersträvansvärt att genomgå en graviditet ”naturligt” utan mediciner.

Trots bokens titel förblir Alexandersson mer vagt irriterad än ilsken. Hon vill ha mer självbestämmande. Men hennes önskan är inte entydigt vårdpolitisk utan handlar också om att bli befriad från omgivningens tips, råd och åsikter. Själv förstår jag inte varför det numera betraktas som en rättighet att slippa andra människors halvklumpiga småprat, men känslan är mycket vanlig i vår tid.

Och följden av hyperindividualism blir ju som bekant ensamhet. Så mellan raderna spökar också det rakt motsatta – en längtan efter att få föda barn i ett annat, mer kollektivistiskt samhälle med större gemenskap.

FAKTA

REPORTAGE


Gravidilska
Pernilla Alexandersson
Atlas