Glödande ilska ända in i döden

Pia Bergström läser en levande kvinnoskildring

Foto: HELÉN KARLSSON
Golnaz Hashemzadeh Bonde (född 1983).
BOKRECENSIONER

Nahid är döende i cancer. Och helt ointresserad av att försonas med sitt öde eller dö i frid. Hon tycker helt ­enkelt att livet inte blev som det borde. Och att hon förtjänade ett bättre. Golnaz Hashemzadeh Bondes ­roman Det var vi är utformad som en kort, laddad memoar, en inre rannsakning av ett drygt 50-årigt kvinnoliv i Iran och Sverige.

Nahid kom med man och liten dotter från Iran på 1980-talet för att komma ­undan Ayatollah Khomeinis förföljelse av vänsterstudenter och intellektuella under andra delen av den iranska revolutionen. Då var hon en naiv och framtidsdrömmande medicinstuderande, nu en mörkt klarsynt, självständig och skild kvinna som i många år arbetat som sjuksköterska i äldrevården.


Den som läst ­Hashemzadeh Bondes förra ­roman, den självbiografiska Hon är inte jag (2012) känner igen mamman från den historien. Men Det var vi är inget gullporträtt av en egen saknad mamma utan ett försök att skildra ett kvinnoliv som Nahids utan att släta över det som var svårt och otillfredsställande, utan att göra det som var trasigt helt. Språket är ledigt och rakt på sak, och författaren har en förmåga att ge varenda ­mening hetta och tyngd:

”Jag vill säga ibland till alla dem som anklagar oss för att ha kommit hit för att roffa åt oss. Ta något som inte är vårt. Jag vill säga till dem, tror du att jag har vunnit? Tror du att jag har vunnit mer än jag förlorat? Och du själv? Tror du att du har förlorat mer än du vunnit?”


Det är som om denna ganska besvärliga och anspråksfulla kvinna kräver något av mig. Erkännande tror jag det är, för att hon är den hon är, blev som hon blev. Förståelse för att hon aldrig kunnat rota sig i Sverige, ­utan ständigt saknat det hon lämnade: sju livfulla systrar. En tålig mamma som drev en frisersalong och tog hand om den sjuke ­fadern som låg hela dagarna på en brits på köksgolvet – Nahid älskade att ligga bredvid och höra honom berätta.

Mest ont gör minnena av den glada 14-åriga lillasystern i flätor och svart basker. Försvunnen efter en demonstration, som Nahid lät henne följa med på, som plötsligt blev beskjuten av Khomeinis garde. Familjen fick inte ens en grav att gå till.


Verkliga liv är svåra att greppa. Andras liv brukar beskrivas som en kedja av yttre händelser, det egna som en ombytlig serie av inre föreställningar om vem man är, vad man är värd, vem man vill vara … Litteraturen brukar förenkla liv till ”historier”.

I många sådana som jag läst är döende människor fulla av tacksamhet över de år och de erfarenheter de ändå fått här på jorden.

Nahid är inte tacksam. Hon är full av bitterhet och vrede. Rättmätig vrede, tycker jag, mot Khomeini och den ­islamiska diktaturen i Iran, mot faderns sjukdomsöde och hennes eget, mot maken som hon älskade men som slog och sparkade henne när hon inte var undergiven nog.

Vrede och bitterhet anses ju skada och förtära, särskilt kvinnor. Nahid får sin styrka från sin ilska. Hon glöder. Till sista andetaget.

FAKTA

ROMAN

»  Det var vi

Golnaz Hashemzadeh Bonde

Wahlström & Widstrand