Litterära stereotyper som fungerar

Inga-Lina Lindqvist: Per Anders Fogelström häcklade nazismen i denna tidigare opublicerade roman

Foto: Arkiv
Per Anders Fogelström var bara 21 år gammal när han skrev den tidigare opublicerade ­romanen ”Den okuvliga friheten”.
BOKRECENSIONER

Hur förvandlas en social stereotyp till ett litterär psykologisk porträtt?

Svenska författare har av hävd bemödat sig om att skapa unika karaktärer istället för igenkännbara typer. 

Men när Lena Andersson överraskade med ”Egenmäktigt förfarande” svaldes begreppen Ester Nilsson och Hugo Rask girigt av den uthungrade läsarskaran. Man såg då hur publiken längtade efter något mer matigt än just finmejslad psykologisk realism.

Vad hade hänt om litteraturen slagit in på denna väg från början?

Stockholmia förlag firar hundraårsjubileet av Per Anders Fogelströms födelse genom att ge ut ”Den okuvliga friheten”, en tidigare opublicerad roman av den folkkäre författaren som gett oss ”Sommaren med Monika” och ”Mina drömmars stad”.

Fogelström vara bara 21 år när han skrev ”Den okuvliga friheten”. Året var 1939. Nazisterna tuggade i sig det ena europeiska landet efter det andra och Sverige kunde mycket väl ha stått på tur. Fogelström skickade in manuset till bara ett förlag och blev refuserad.

Det var synd – inte bara för att verket har ett starkt patos och häcklar nazismen. Utan för att den mycket unge Fogelström intuitivt pekade ut en alternativ möjlig väg för den svenska romankonsten.

”Den okuvliga friheten” är en kontrafaktisk kollektivroman roman, förlagd till nära framtid i ett fiktivt land som liknar Sverige. Fogelström försöker förstå varför nazismen appellerar till vissa människor och väcker avsky och motståndsvilja hos andra. 

Hans metod är just arbetet med de litterära typerna. Romanen följer ett tjugotal personer, tecknade med bjärta friska färger. Trots att personerna just är typer klarar Fogelström av att på många ställen borra djupt i deras själar.

Här finns grosshandlaren Bux, kverulantisk översittare. ”Fritt, fritt, i helvete fritt. Bara judar som regerar. Man får fan i mig inte spotta en jude i ansiktet en gång. Är det fritt, va?” Se där, fångat på kornet av Fogelström!

Här finns Sven Böljevind, en författare som smickras av en positiv recension i en nazistisk tidning. Svältfödd på uppmärksamhet är han -beredd att sälja sin penna.

Här finns artisten Elsie Elzén, som den store -Ledaren utnämner till ”en arisk sång om livet”. 

Hon skrattar åt honom i smyg men spelar lydigt sin roll i propagandan. 

Här finns en av de stilla i landet, Lennart Malm. 

Hans inre monologer griper tag. 

”Livet skulle ju vara en plats där man älskade och levde … istället bråka vi om futtigheter och dör för bagateller.”

Under läsningen tänker jag flera gånger på Gogols klassiska ”Döda själar”.

Att fånga en social stereotyp, att lyfta upp den i nackskinnet mot läsaren, våga fråga – vad skrattar ni åt? Skrattar ni åt er själva?

Fogelströms roman vågar vara tydlig. Det är stort.

FAKTA

ROMAN

Den okuvliga friheten

Per Anders Fogelström

Stockholmia

ARTIKELN HANDLAR OM