Botaniken blir en parallell till den egna livsresan

Jamaica Kincaids trädgårdsbok är både en bagatell och en grundlig fördjupning

Av: Kristofer Folkhammar

Publicerad:
Jamaica Kincaid (född 1949).
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Jamaica Kincaid (född 1949).

Trädgården som motiv är en mångtydig, motsägelsefull, kalejdoskopisk företeelse. Den är ett paradis som bär på sitt eget förfall. Den är slavarbete. Den är överlevnad. Den är en enastående skönhetsupplevelse. Den är total domesticering. Den är helt i händerna på vädrets makter. Den väcker känslor i form av irritation. Förundran. Den kostar ägaren massvis med pengar. Och dess plantor bär med sig några av historiens stora avräkningar: Hur har de färdats? Vem namngav dem? Och vem betalade för det?

Jamaica Kincaids (Boken om) Min trädgård: utkom på engelska 1999, och är nu aktuell för första gången i svensk översättning av Niclas Nilsson. I boken drar hon länkar från sitt eget påtande i Vermont, i nordöstra USA, till botanikens plats i kolonialismens historia.

En länk som på många sätt rymmer paralleller med hennes egen livsresa: Från uppväxten i den brittiska kolonin Antigua (namngiven efter en kyrka i Sevilla som Christofer Columbus gillade) till det välbärgade livet som universitetsprofessor i USA.


Förmodligen hade boken, om den skrivits i dag, rymt några rader om växtarters förhållande till klimatförändringarna, och trädgården som ett slags antropocen i miniatyr, men det är ändå en bok som får kraft av att den känns skarpt samtida.

Exempelvis griper den in i den pågående diskussionen om historiska monument. Carl von Linnés gärning sätts in i ett historiskt sammanhang, där instiftandet av en ”objektiv” nomenklatur för växtlära varit ett sätt för koloniserande européer att radera ut andra människors historia och kunskap.

Och i mötet med ett engelskt kulturarvsprojekt reflekterar Kincaid över restaureringspersonalens historielösa, eller kanske snarare alltför historiefyllda, inställning: ”de kan bara leva i det förflutna, för det, det förflutna, har ett tydligt utfall, ett vinnande utfall. En underkuvad natur är en del av denna världsbild där allt ser vackert ut.”


Det är en annorlunda trädgårdsbok och ett annorlunda verk av Kincaid. På något sätt både en bagatell i ett storslaget författarskap och en grundlig fördjupning i hennes centrala teman.

Kincaids prosa är alltid intressant, omisskännligt exakt och rytmiskt besvärjande när den ägnar sig åt att bryta ner gudavackra illusioner. Men vardagsskildringen från trädgården, med sitt ganska stumma uppräknande av namn på växter, namn på vänner, namn på andra trädgårdsböcker, får något monotont över sig. Med lite vilja kan det tolkas in i en gest att själv namnge och ordna.

Medan vissa avsnitt, som reseskildringen till Kina, dit Kincaid reser ihop med en grupp andra amerikaner för att samla fröer, blir direkt ytlig. Där lyckas hon inte alls levandegöra sina frågeställningar om makt, skönhet och främlingskap.


Den här gången är Kincaid bäst som historiker. Som starkast när hon skakar av sig den trevande ambivalensen inför sitt eget välbärgade och prydliga familjeliv – det har hon skildrat betydligt mer ursinnigt i skilsmässoromanen Se Nu Då – och blir rättfram: Skönhet har sitt pris. Och tar du del av den har den förmodligen haft ett ännu högre pris för någon annan.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.