En rasande attack mot män och tvåsamhet

Sven Anders Johansson läser Aase Bergs ”Haggan”

1 av 2 | Foto: Sara Mac Key
Aase Berg släpper loss ett gränslöst hat mot mannen i nya romanen. ”Det är ingen vild gissning att boken kommer att hyllas för sin feministiska kraft, samtidigt som dess manshat förmodligen kommer att provocera”, skriver Sven Anders Johansson.

avSven Anders Johansson

BOKRECENSIONER

”Män får hata män. Män får hata kvinnor. Men om kvinnor börjar hata män, då rasslar det av fruktan i skelettet på snubbarna. Jag vet varför. När kvinna hatar man är hon en hagga.” Se där, en koncis beskrivning av vad Aase Bergs nya bok handlar om. Och inte bara det. Haggan är romanens titel, huvudperson, berättare, ämne och metod, alltihop på samma gång.

Ytterligare en huvudperson finns det, men han uppträder bara i tredje person. Han heter Victor och var Thelmas, som Haggans namn lyder, älskare under en tid. Nu har han gått tillbaka till sin fru och livet bakom den prydliga fasaden. Därmed utsätts han för Haggans åtrå och hat. 

Upplägget är alltså välbekant, för att inte säga uttjatat: triangeldramat, otrohetshistorien. Det originella? Det ligger i så fall i sättet på vilket historien berättas: uppbrutet, repetitivt, monologiskt, hatiskt och autofiktivt. Huvudpersonen är en medelålders poet och essäist som pendlar mellan snöskottning i Njutånger och vinmingel i Stockholm. Ungefär som Aase Berg själv om jag förstår saken rätt.

Detta sexuella världsrekord slås fast i lite olika vändningar typ hundrafjorton gånger till – jag har svårt att tänka mig något mindre sexigt. (Det ska i så fall vara den återkommande frasen ”att ha cojones”.)

Vi har hälsat ett par gånger; hon verkar trevlig. Men ”trevlig” är just vad huvudpersonen inte är – att vara en Hagga innebär att man lämnar all trevlighet, all vilja att vara till lags bakom sig. Det är sådant man kan göra i romaner: uppfinna sig själv i Haggans form. I alla fall om man är kvinna.

Mot bakgrund av Metoo-rörelsen är det lätt att se poängen med det greppet. Haggan är, skulle man kunna säga, motgiftet mot ”kulturmannen”, mot – ja, vi känner alla till exemplen och typen: han som först hyllas och uppvaktas å det grövsta, tills allt plötsligt vänder och hyllningarna förbyts i förakt. Det är ingen vild gissning att boken kommer att hyllas för sin feministiska kraft, samtidigt som dess manshat förmodligen också kommer att provocera en och annan läsare. 

Själv gillar jag ambitionen, men är kluven till slutprodukten. Tematiskt har romanen intressanta beröringspunkter med Johanna Frids Nora, men medan Frid jobbade med koncentration och precision, går Berg snarast åt motsatt håll. Volymen är så uppskruvad, penseldragen så breda, temperamentet så uppkryddat att alla nyanser och komplikationer tenderar att gå förlorade: kvinnligt ställs mot manligt, äkthet mot fasader, tvärsäkerhet mot ambivalens.

Resultatet är som en korsning av Anteckningar från källarhålet och en Åsa Beckman-krönika. ”Män sviker alltid” slås det fast redan på första sidan. Okej, tänker jag, men är det inte i så fall bättre att skriva en roman om ett mindre förutsägbart ämne?

Efterhand är det som om det monomana tjathatet slår över: jag förstår till sist honom. Och känner med hans fru, som konsekvent utsätts för Haggans blinda förakt. Är det meningen? Jag tänker på Svenska Dagbladets kritiker Therese Eriksson som i sin recension av Aase Bergs och Niklas Wahllöfs bok Glädjehuset Sverige (2017) undrade om bokens enkla samhällskritik var medvetet enkel. Ett slags avsiktlig satir över satiren, ”där varje invändning mot den ska få den som invänder att verka lite dum i huvudet”?

För säkerhets skull påpekas det vid ett tillfälle att berättaren är opålitlig och att ”Victor” inte har en förlaga, utan många. Jo, jag fattar: det här är ingen dagbok utan en roman. Men min skepsis beror inte på Thelmas haggighet. Utan på att det tänkande romanen serverar är så fyrkantigt, för att inte säga konservativt. Hatet är förvisso en kraftfull litterär motor; problemet är dess oförmåga att frigöra sig från det hatade. Hatet bekräftar, och mer än så: genom sin uppskruvade och schablonartade antiborgerliga retorik uttrycker boken mest en obändig längtan efter den borgerliga välmåga som saknas i dess odlade outsiderskap. 

Samma sak med tvåsamheten: att den monogama kärleken (mellan Victor och hans fru) hånas sida upp och sida ner, hindrar inte romanen från att excellera i traditionella romantiska schabloner. ”Vi älskade oss faktiskt så långt bortom tid och rum två människor kan komma.” Detta sexuella världsrekord slås fast i lite olika vändningar typ hundrafjorton gånger till – jag har svårt att tänka mig något mindre sexigt. (Det ska i så fall vara den återkommande frasen ”att ha cojones”.) ”Skenbart frigörande litteratur som i själva verket cementerar förtrycksapparater är vanligare än man tror” konstateras det mot slutet av boken. Jo, precis.

Men så blir det sakta bättre. Mindre tvärsäkert, analytiskt skarpare, men med bibehållen vrede. ”Män är narcissistiska gosedjur. Allihop.” Även självkritiken skärps: ”Män förväntar sig att äga världen. Kvinnor förväntar sig i bästa fall att äga en man. Precis som jag. I denna bok.”

Under den schablonmässigt tillkämpade kaxigheten växer sig andra, mindre marknadsmässiga känslor fram. Sorgen över en förlorad kärlek. Ångesten över att vara bortvald. Det är som om boken söker sig mot en position kännetecknad av meningslöshet, ett läge där man gett upp alla ambitioner – och därigenom vinner en stor frihet. ”Jag är i limbo. Jag saknar drömmar. Allt är krossat. Allt är meningslöst. Allt är alltså möjligt.” 

Till sist är det som om romanen bottnar. Därmed formar den sig till något mer än negationer, slogans och tomt pepp. Till sist hittar den en utväg ut ur förtrycksapparaterna.

Det slår mig att detta limbo på sätt och vis är romanens epicentrum. Hatet och kaxigheten var liksom bara en nödvändig ansats för att komma dit.

ARTIKELN HANDLAR OM

Aase Berg

Roman

Litteratur