Hårda vita män

Carl-Michael Edenborg läser Ellroys avslutande del om USA:s smutsiga historia

1 av 2 | Foto: AP
James Ellroy (född 1948), den hårdkokta genrens stora stjärna, gästar Internationella författarscenen i Stockholm i kväll.

James Ellroy kallar sig en ”master of fiction” men är ingen nobelpriskandidat. Han skriver böcker om elaka, vita män som skapar historia på en prosa som skapat historia.

Nu kommer den avslutande delen av Ellroys Underworld USA-trilogi, i en förbluffande lyhörd översättning av David Nessle. Oroligt blod följer upp En amerikansk myt (1995) och Sextusen kalla (2001).

Femton år tog det. Men så är det tvåtusen sidor av smutsig, amerikansk historia åren 1958 till 1972 skildrad genom hårda, vita män.

Huvudpersonerna är snarlika: det är samma innehåll i kostymerna. De dör och dyker upp igen under nya namn. De är rädda, de bryts ner, de är våldsamma och hänsynslösa, de är perversa, de är romantiskt besatta av en kvinna, de är desperata, de älskar faran och våldet i The Life, de missbrukar. Ibland drivs de till uppoffringar av skuldkänslor.

De är raka motsatsen till ”deckarundrets” välartade hjältar.

Männen rör sig kring historiska noder som Jimmy Hoffa, Castro, en allt gaggigare J E Hoover, Kennedy-bröderna, Howard ”Dracula” Hughes, maffian, Vietnam, Kuba, Nixon, Dominikanska republiken. De trixar, mixar och fixar: mord, droger, svek. De kategoriseparerar. De har verkliga förebilder, som den bisarre Robert Maheu, anställd hos Howard Hughes och Jimmy Hoffa, vän till Kennedys, inblandad i mordförsök på Castro.

Men karaktärernas kraft beror inte på realism.

Trots att läsarens liv är motsatsen till deras, får Ellroy henne att känna sig som de. Deras förvirring, passioner, självdestruktivitet, deras försök att överleva i maktens hagelstorm, deras sprattlande maktlöshet gör dem till bilder av livsprocesserna.

Deras utbytbarhet tyder på att karaktärerna snarast ska läsas som figurer i Ellroys stil: Den brinner av livstörst. Den fräser, rusar, expanderar. Den träffar läsarens hjärta som kokande adrenalin.

I böckerna Vit jazz och Sextusen kalla dras det hårdkokta till sin extrema gräns. I Oroligt blod har energin mattats något. Texten andas sorg, rentav dödslängtan.

Ellroy har sett ut som en högerförfattare. Han kallar sig ”The white knight of the far right”, en redneck som älskar hundar. Han är kanske vår tids Céline.

Men i Oroligt blod finns sympatier för svarta, homosexuella och ”röda”. Motsvaras det av en privat vändning hos författaren själv? Denne gamle nynazist har berättat att han röstade på Obama.

Vändningen innebär att hans texter i mindre grad sprutar fram ur hans mörka fixeringar. Oroligt blod är mindre spontan, mer distanserad. Tvärs genom det pessimistiska och brutala framträder Ellroys litterära svagheter. Karaktärerna är bristfälligt tecknade, gestaltningen svajig. I de tidigare böckerna spelar detta ingen roll: de brinner oavsett.

Underworld-USA-trilogin inleds med att konstatera: ”Amerika har aldrig haft någon oskuld”. Den avslutas med att de elaka, vita männen omvänder sig och blir socialister och sedan dör utan någon särskilt övertygande förklaring utom att de träffat sitt livs kvinnor, som den ”Röda Gudinnan” Joan.

Den nya sorgen och tröttheten gestaltas i de mytologiska avsnitten, där de depraverade huvudpersonerna offrar sig till Haitis mörker, till svarta, armlösa män med vingar. Har djupdykningen i den amerikanska smutsen, i kommunistskräcken, korruptionen, övergreppen, den inbyggda rasismen fått självaste ”The Demon Dog of American Crime Fiction” att äcklad rygga tillbaka?

Min enda sorg vid läsningen var trots allt att boken skulle ta slut. James Ellroys stil är ett beroendeframkallande livets vatten.

Carl-Michael Edenborg