Svenska snedtrippen

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Uppdaterad:

Petter Lindgren om en viktig uppläxning av vår drogpolitik

1 av 2
Den svenska visionen om ett narkotikafritt samhälle slog fel på många sätt, visar Magnus Linton i boken ”Knark – en svensk historia”. Foto: Thinkstock
Magnus Linton. Foto: TT
Magnus Linton. Foto: TT

En rejäl avgrundsvision är nog bra, men trots allt är det på klangen det hänger.

Ta bara det lilla ordet knark. En fonetisk kardborre för allsköns elände: Kenta och Stoffe, blånader och frost, ensam död under ett flämtande lysrör på en offentlig toalett. ”Just i dag är jag stark …”

För att inte tala om hur illustrativt det blir om man dessutom bygger ihop knark med det fonetiskt lika avskräckande träsk. Klafs, klafs!

När författarparet Birgitta Stenberg och Paul Andersson, entusiaster i Stockholms amfetaminkretsar på femtiotalet, hittade på ordet knark hade de förstås ingen aning om att de just myntat en av den svenska efterkrigstidens mest potenta politiska termer.

K-n-a-r-k.

Klart att uttrycket blev en hit i det faktiskt världsunika svenska projektet att bygga ett helt narkotikafritt samhälle. Här hade vi ju en perfekt liten grej att bunta ihop hela skiten med, från socialt cannabisrökande till enstörigt heroinskjutande eller deppigt pillerknarkande. Beroende och partysnortande, bruk och missbruk. Christiania, Bob Marley, Johnny Thunders. Rubbet.

Politikerna – från höger till vänster – hakade på, liksom pressen, folkrörelserna, skolväsendet, polisen och socialtjänsten: Krossa knarket!

Magnus Linton drar storyn om k-ordets tillkomst i upptakten till sin utmärkta och fantastiskt lärorika skildring av den svenska narkotikapolitikens idéhistoria, Knark – en svensk historia. En reportage- och intervjubok men också ett obduktionsprotokoll av en drygt 40 år gammal politisk vision som dessvärre kom att slå fel på många vis.

För trots att kursen mot det narkotikafria samhället ännu ligger något sånär fast så har Sverige i dag näst högst narkotikarelaterad dödlighet i EU, liksom ett mer utbrett tungt missbruk än många av de europeiska grannarna.

Hur kunde det bli så? Linton rotar sin berättelse i det totala genomslag som socialläkaren Nils Bejerot (1921–1988) fick i Sveriges riksdag för sin teori om narkotikan som ett främmande element i svensk kultur, och om narkomanin som en social smitta som erövrar samhällskroppen ”underifrån och inifrån och växer som en smygande cancer”.

En tankegång som förefaller lånad ur någon av nittonhundratalets brunare lumpbodar men som likväl, i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal, ledde till att den svenska narkomanen, från att tidigare ha setts som ett offer för omständigheterna, nu började betraktas som en samhällsfarlig normbrytare och smittbärare med utrikiska ”rusmönster” i släptåg.

Nils Bejerot, den svenska narkotikapolitikens fader.

I likhet med dagens Sverigedemokrater hängde Bejerot också upp sig på själva normbrottet, visar Linton. Enligt ”den svenska narkotikapolitikens fader” är till exempel fel mix av bruk och kultur, som att ta sig en holk i den kristna världen eller att supa sig redlös i den muslimska, mycket farligare än själva drogen i sig, åtminstone i politisk mening.

Hasch, kaos och anarki hotar oss alla, varnade Bejerot, om ”ingen snabbt tar tag i problemkomplexet och förvandlar det från en varböld till en hävstång för en progressiv samhällspolitik”.

En sådan vidunderlig metamorfos ville förstås alla vara delaktiga i, till och med Moderaterna vars Gunnar Biörck i riksdagen 1977 förklarade att ”det faktiskt är krigföring det nu gäller”.

Inte heller VPK backade för krigsmetaforiken, eller för bilden av riket som hotat av ett diffust ”utland”. Exempelvis kunde vänsterpartisten Inga Lantz inför en förskräckt plenisal 1983 meddela att hon fått kännedom om ett ämne 40 000 gånger starkare än heroin. Ämnet, ”denna sockergrynsstora kristall” som ”kan fästas på ett frimärke på ett brev och skickas var som helst i världen”, fanns dock ”ännu” inte i Sverige men väl ”utomlands”.

Bejerots undergångsprofetior hade kanske inte slagit igenom med sådan kraft om det inte hade varit för synen på de unga som särskilt lättledda och smittsamma i sammanhanget, och av egen erfarenhet vet jag hur lätt det var att som ung i åttiotalets Sverige känna sig misstänkliggjord som en välfärdsstatens förrädare, i synnerhet för den som klädde sig lite eljest eller tyckte om konstig musik. Röker du hasch, lille vän?

Fältassistenter och kisskontroller i all ära, men än värre var det uttryck som den politiska nollvisionen kunde ta sig inom kulturen, med produkter svåra att betrakta som något annat än ett rent missbruk av de yngres förtroende.

Staffan Hildebrands film G från 1983 hade kanske sina poänger, musiken var väl okej, men minsta dagisbarn kunde ju lukta sig till att verket stank av konservativ nymoralism.

Ännu lättare att avfärda var arkitekten Allan Rubins alarmerande okunniga skrifter, med titlar som Inget är som drogen (1982) eller Hasch - Himmel och helvete (1986), utgivna av bland andra nykterhetsrörelsens förlag Sober.

Möjligen gick det att fnissa åt Rubins teori om att alla subkulturella uttryck är resultatet av drogintag, men att kalla Iron Maiden för ett punkband! Karln var ju en idiot!

Moralpanik och populism går dock att överleva, som synes. Riktigt illa gick det däremot för den grupp som kom att både stigmatiseras och marginaliseras i skuggan av den storslagna visionen om det narkotikafria samhället: de tunga sprutnarkomanerna.

Magnus Linton visar att de faktiskt dog som flugor och att de i stor utsträckning fortsätter att dö. Detta eftersom de, med hänvisning till ett högre mål, nekades och ännu ofta nekas verksam medicin, rena sprutor och aktiv överdosprevention.

Dokumenterat effektiva (men förvisso inte oproblematiska) preparat som metadon, liksom sprututbytesprogram och andra åtgärder för att göra heroinistlivet mer uthärdligt, har helt enkelt klassats som en liberal kapitulation inför problemet och har därför mötts av extremt hårt politiskt motstånd i Sverige. Detta under lång tid och med en envetenhet som fått såväl missbrukare och deras anhöriga som forskare att tala om sadism från myndigheternas sida, mot samhällets kanske svagaste och mest utsatta grupp.

Eller som den av Linton ofta anförda beroendeforskaren Markus Heilig uttrycker det: ”När man så här efteråt beskriver det känns det som en mardröm snarare än verklighet, och det är svårt att föreställa sig att detta verkligen hänt. Men det har det.”

Ironiskt eller snarare logiskt nog, visar Linton, är det först på senare år, när retoriken om knarket som ett hot mot hela samhällskollektivet försvunnit från den politiska dagordningen, som förutsättningarna för skadelindrande insatser har förbättrats.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN