Världens bästa Karlsson?

BOKRECENSIONER

PIA BERGSTRÖM läser om en ärlig skitstövels väg mot pengar och makt

1 av 3 | Foto: KAI REHN
1991 - Bert och Ian skojar till det.

Den unge frilansjournalisten vill skriva en biografi om Bert Karlsson. Om pojken från enkla förhållanden som av egen kraft och med oortodoxa metoder tagit sig till toppen. En berättelse som också skulle handla om Sverige under den tid Daniel Levin växt upp.

Men Karlsson slänger på luren. Hur många gånger? De korta, förolämpande samtalen citeras som en refräng i boken som Levin skriver ändå.

Trots att huvudpersonen inte velat vara med har Bert Karlsson - Oraklet i Skara blivit ett riktigt ambitiöst och balanserat journalistiskt porträtt. Stoff har ju inte saknats: "Bert Karlsson har levt sitt liv genom medierna de senaste 30 åren. Att läsa allt som skrivits, att se och höra alla tv- och radioprogram han har medverkat i är näst intill omöjligt."

Levin har koncentrerat sig på Karlssons verksamhet som driftig och okonventionell affärsman. Man får inte bara följa skivbolaget Mariann Grammofons utveckling från en låda i vardagsrummet till Sveriges Motown - en musikkoncern som producerar guldskivor på löpande band. Levin har grävt i alla Karlssons affärer, från tomflaskorna och lampskärmstillverkningen i föräldrarnas källare till livsmedelshallarna, bingohallarna, diskoteken och jättenöjesparken Sommarland som byggdes upp i ett grustag ute på västgötaslätten. För att inte glömma den senaste vinstmaskinen, tv-såpan Fame Factory. Levin redovisar siffror: omsättningar, vinster, förluster, polisanmälningar och anklagelser för skattebrott. Det är konstigt att sådant säger så mycket mer om en människas drivkrafter än utspel och åsikter.

Stilen är ju lite blekare än Karlssons egen, åtminstone de där kontroversiella uttalandena som brukar återges i krigstidsrubriker, men det sakliga greppet inger större förtroende än skvaller och spekulationer. Bert Karlsson har tjänat mycket pengar, men också chansat och förlorat, varit nere för räkning och överlevt på sonens barnbidrag. Men det var längesen. Vikingarna och Carola har dragit vidare men hans skivbolag blomstrar - ett av de få i den krisande musikbranschen som går uppåt.

När det gäller Karlssons roll i Ny demokrati är Levin mer beroende av andrahandsuppgifter, främst av Ian Wachtmeister och partikamraten Stefan Kihlberg, numera konsult i ledarskapsfrågor. De berättar om Karlssons ointresse för det politiska vardagsarbetet när han efter den succéartade valkampanjen hux flux blev riksdagsman. Han kom en gång i veckan då det var möte i kulturutskottet, som även innefattade turism - där Karlsson hade ett tydligt egenintresse. Han drev också en hätsk kampanj mot chefer på Invandrarverket som han menade var korrumperade och lurade folket på skattepengar. Även här agerade han i egen sak: verket hade inte förlängt hans eget lönsamma kontrakt på flyktingslussen Stora Ekeberg. Kihlberg är inte så nådig: "Hans drivfjäder var inte att åstadkomma några förändringar; han ville ut och flasha och ha uppmärksamhet och sökt ibland frågor. Grunden för hans ställningstaganden var inte ett partiprogram eller vad som är konsistent och konsekvent, utan vad som var en medial fråga."

När politiken gått över styr sjönk Bert Karlssons anseende. Sommarland försattes i konkurs. Efter bråket om det extremnationalistiska hårdrocksbandet Ultima Thule som Karlsson (som skrivit skivkontrakt) försvarade som "snälla killar" blev han utesluten från tv-laget, ett gäng kändisar som under ledning av Bengt Bedrup spelade fotboll varje vecka bland annat för Barncancerfonden. Ett symboliskt nederlag som Bert själv, något förvånande, kallade "sitt livs värsta ögonblick".

Som politiker hade han varit med och röstat fram reklamfinansierad, kommersiell tv. Snart insåg han tv-såpornas potential. Karlssons projekt Schlager-

fabriken, som han övertalade Olov Svedelid att skriva sedan de mötts av en slump på ett tåg, fick nobben på alla kanaler. Men i Strix populära serie Friends på turné (TV4 1999) var Bert Karlsson tillbaka på den mediala scenen igen och spelade rollen som sig själv, den onde den gode den fule i samma person, programmets nav och fadersfigur, precis som i den senare tittarsuccén Fame Factory (TV3 2002) Projekten genererade flera guldskivor åt Karlssons skivbolag och när gruppen Fame, bestående av två av fab-rikens produkter, Magnus Bäcklund och Jessica Andersson vann Melodifestivalen 2003 strålade Karlsson igen, som världens bästa Karlsson.

Den officielle Karlsson, mediefiguren och affärsmannen "framställs och framställer sig själv som en skitstövel, men en ärlig och principfast sådan", skriver Levin diplomatiskt. "Oraklet i Skara", som grundat sina framgångar på att han "vet vad folk vill ha", tycks ändå ha struntat ganska mycket i vad andra tycker om honom. Självkritik har liksom inte varit hans grej. Snarare "chansa hårt och be aldrig om ursäkt". Vem gillar en pudel?

Det som Bert Karlsson tidigt såg, liksom hans förebild Ingvar Kamprad, var folkets, den lille mannens köpkraft: massmarknaden. Efterkrigstidens allmänna välfärd och socialdemokraternas inkomstutjämningspolitik var möjligen förutsättningen för bådas framgångar. Karlsson såg också tidigt medias värde: "Bästa reklamen är att göra något fräckt." Levins bok är full av anekdoter om Karlssons pr-kupper och smarta utnyttjande av journalister och rubriker. Ofta är det han själv som ringer till tidningarna, inte tvärtom.

"Varför är det så fult att tänka kommersiellt?" frågar han, lite uppretat, i ett typiskt citat på biografins omslag. Ja, det är väl just det. Utan tvekan är Bert Karlsson en man som får saker att hända, en "doer" som skapat sitt eget öde.

Och andras.

På gott och ont.

Biografi

Pia Bergström