Skev kommunism – något för barnen

Nicolae Ceausescu (1918–1989) härskade i Rumänien från 1965 och avrättades juldagen 1989.Arkivfoto

Går det verkligen att producera en bok som fungerar lika bra för barn som för vuxna om något så fruktansvärt som Ceausescus diktatur i Rumänien? Den svensk-rumänske konstnären Stefan Constantinescu lyckas med just det. Den Gyllene Eran för Barn är lika delar rolig pop-up-bok och allvarsam historiebok. Constantinescu borrar sig rakt ner i Ceausescus perverterade kommunism, utan att hemfalla åt vare sig svartmålning eller idealisering. Hans humor är en upplöst sockerbit som ”makes the medicin go down”.

Men går det också att recensera en sådan bok om man själv varit barn i Ceausescus Rumänien? Jag har nämligen själv sjungit hymner till Ceausescus ära varje skolmorgon bara för att sen komma till Sverige och inse att vi levt i en livslögn. Vi visste inte att Ceausescus kommunism var så långt bort man kan komma från Marx idé om statens upplösning och omfördelningen av produktionsresultaten.

Det är denna kollektiva (o)skuld som Constantinescus bok tar itu med en gång för alla. En

(o)skuld som också är västvärldens. För hur ska man annars betrakta det faktum att Drottning Elisabeth adlade Ceausescu och att Frankrike tilldelade honom Legion d’honeur-dekorationen? I Sverige erhöll han den svenska Serafimerorden vid ett stadsbesök så sent som 1980. Det var först när rumänerna plockade ner honom 1989 som omvärlden vågade reagera.

Att bläddra i Constantinescus bok blir en enda stor och kuslig nostalgitripp. Jag känner igen mig i allt. I köerna, i bristen på elektricitet och varmt vatten. Rädslan för att bli angiven av sina grannar, den monstruösa poststalinistiska arkitekturen och de bokstavligen bortrullade kyrkorna. De röda pionjärskravatterna, utmärkelserna och all uteslutning av oliktänkande.

Men jag känner också igen mig i uppfinningsrikedomen, de hemliga koderna och solidariteten. Men framför allt i Ceausescuskämten, som förenade oss alla i denna kollektiva ”vi är ändå förlorade-anda” samtidigt som de i sig själva utgjorde en politisk motståndshandling. Mitt favoritskämt löd: Två män har stått i en kö i flera timmar. Den ene säger: ”Jag står inte ut längre! Jag tänker gå och skjuta honom!”. Några timmar går och den arga mannen återvänder till kön. Hans vän frågar honom: ”Nå, hur gick det?” på vilket han svarar: ”Inget vidare, kön där borta var ännu längre”.

Den svarta humorn sägs vara ett rumänskt folkdrag, precis som nihilismen (Cioran), absurdismen (Ionesco) och dadaismen (Tzara).

Men patriotiska läsningar av konst och litteratur är alltid ofruktsamma. Den starka konsten överskrider alltid kulturella bestämmelser. Så också i Constantinescus fall.

Sinziana Ravini