Språk som dör och återuppstår

Magnus Ringgren läser Fredrik Nybergs nya dikter

Foto: Khashayar Naderehvandi
Fredrik Nyberg (född 1968), poet.

avMagnus Ringgren

BOKRECENSIONER

En gång i världen när Norstedts rensade ut alla sina gamla poeter kom de nya in anförda av Fredrik Nyberg, hyperintellektuell och produktiv göteborgare, så småningom lektor i litterär gestaltning vid Valand. Han är ett gott exempel på den nya karriär, från skrivarkurs till doktors­avhandling, som litteraturens professionalisering skapat under de senaste decennierna.

Men poesi ska inte bedömas utifrån positioner utan utifrån text. Hur skriver han? Det kan man ta reda på genom att läsa hans senaste samling Offerzonerna, hans åttonde på ett ungefär.


Nyberg skriver ett slags naturpoesi som anknyter till den stora svenska traditionen. Men det är en natur i förändring, en natur på väg bort. Visserligen existerar den, precis som hos Bengt Emil Johnson, på sina alldeles egna villkor bortom människan. Men den är också indragen i sammanhang – de kan kallas för ”hyperkapitalistiska” och liknande – som hotar att förgöra den.

Nybergs poesi kan alltså med visst fog kallas för ekologisk även om den vägrar förvandla sig till en miljörörelse. Han inser farorna med det: ”Idéer genererar inte dikt. Dikt genererar ibland idéer.”

Men poesin är också i högsta grad språk. Språk som är medvetet om sig självt på ett nästan kroppsligt sätt. Här finns förbindelsen med det som varit avantgarde i nåt decennium nu, en nykonkretism som är lika mycket nödvändighet som konvention. Den förtärande elden och den stora översvämningen sträcker sig in i och vill förgöra själva orden: ”VI SÅGAR SÖNDER OSS SJÄLVA I SPRÅK.”


Läget är nog ganska förtvivlat. Språket kan gå under tillsammans med oss och naturen: ”Artundergången pågår. / Om lutningen i lunden blir än värre välter lärjungen / som vilar vid källan. / De mänskliga formerna / är begränsade. / Som språkslingorna /Som monokulturens / monofyllor.”

Dystopin är mycket roligare att skriva än Harry Martinsons eviga leende nu med dess skimrande metaforer. Också i detta är Fredrik Nyberg en mycket samtida poet – tänk bara på populärkulturens envetna fasthållande vid undergången och spökerierna.

Mitt uppe i detta finns en pappa, två barn och en ”fortsättning”. Ett jag klyvs och klyvs igen på huggkubben men återuppstår ständigt på nytt.

Det finns mytiska mönster av död och återuppståndelse djupt nere i texten som trots allt gör den hoppfull. Språk bryts itu, men bitarna fogas till nya helheter. Bortom gudaskymningen finns en morgonrodnad.

Några trådar bara i denna kanske lite för omfångsrika bok. Skrivlusten är uppenbar, och det är den som stannar kvar efter läsningen.

Hos andra i det regerande avantgardet härskar den språkliga krampen, men hos Fredrik Nyberg har den släppt.

ARTIKELN HANDLAR OM