Mer groll än gay

avHenrik Torehammar

Publicerad:
Uppdaterad:

Henrik Torehammar har läst Christer Lindarws memoarer

Christer Lindarw i ett programblad från 1984.
Foto: MAGNUS SKOGSBERG
Dragshow-artisten Christer Lindarw (född 1953).

Det börjar så bra. Omslaget är glansigt, texten är stor och hälften av sidorna är bilder. Jag ser fram emot att sällskapa med en larger than life-dragqueen. Någon som med sin sylvassa tunga och under sin glamourösa yta skyddar en trasig individ som kämpat sig igenom omöjliga odds.

Men det är inte den boken Christer Lindarw har skrivit.

För det första har han inte skrivit en bok. Han har berättat om sitt liv för en journalist. Så berättelsen är lite som ett maratonfika med en snipig tant som berättar om alla kända hon träffat i sin ungdom samt en detaljerad lista med oförrätter hon utsatts för. Mandelkubb ingår.

Vad man får är en god historisk belysning av Krogshow-Stockholm i skärningspunkten mellan DDR-Sverige och tremånadersmello. Detaljerade outfits. Och väldigt många män, främst heterosexuella, som vill och får ligga med Lindarw.

Det är extremt befriande att ytperfektionisten Lindarw är så oberörd av hur han framställs.

Till exempel gammalt groll. Vissa skulle hävda att någon som har haft en så framgångsrik karriär och, framför allt, fått ligga med så många killar skulle tjäna på att inte framstå som småaktig. Kanske klä om uppgörelser till roliga anekdoter eller tillägna sig lite falsk ödmjukhet för att framstå som den större människan. Men inte Chrille då!

Han ruvar på oförrätter som de ömtåliga små fågelungar de är.

Hur jobbig Arja Saijonmaa är.

Hur ABBA:s gaysömmerskor medvetet förstörde Christers chans att bli gruppens designer.

Hur Lasse Flinckman 1983 sydde upp en egen klänning bakom ryggen på Lindarw – när det ju var han, Lindarw, som var klädansvarig!

Parhästen ges en genomgång av förtjänster och brister som är oväntat ärlig med tanke på att han gick bort i våras.

I avsnittet som handlar om aids anar man att spökskrivaren agerat terapeut och petat i ett obearbetat område. Meningarna staplas som när en reality-tv-redaktör försöker manipulera fram en kamerabekännelse hos en deltagare, men här utan att helt lyckas.

I ljuset av andra skildringar av sjukdomen blir Lindarws sakliga konstateranden nästan morbida: ”Samtidigt som killar blev sjuka var det en kul tid för mig och After Dark.”

Jag försöker kisa och se en sjangserad drugas galghumor men inser att jag måste sluta försöka förvandla Lind­arw till något han inte är. Han har en mycket effektivare livsfilosofi, som när ekonomiska kriser står för dörren: ”När något är jobbigt lägger jag mig och sover. Jag är lite naivdum och tror att problemet försvinner då.”

”This is my life” delar en sorts rosa dna med Mitt livs novell och vår tids livsstilsbloggerskor. Killar, smink och lite kändisskap. Ibland är han lite taskig.

Det enda jag funderar på är varför alla vi som satts att recensera denna bok är bögar? Det är svårt att argumentera för att en brutalfolklig underhållningsgrupp, vars största fans inkluderar kungahuset och Fredrik Reinfeldt, och som ägnat decennier åt att skapa den perfekta fantasin för heterosexuell manlig åtrå, bör behandlas som ett gayreservat.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM