Blod och kärlek

BOKRECENSIONER

ANITA GOLDMAN läser en stor roman om det palestinska folkets lidande

”Början av historien säger att du nästan är död och att det inte finns något hopp om att du skall vakna. Men jag är inte övertygad, jag har beslutat att försöka behandla dig med konversation.”

Så säger sjukvårdaren Khalil – berättaren i romanen Solens port – till den palestinske gerillakämpen Younes som ligger i koma på ett smutsigt nedgånget sjukhus i ett flyktingläger i Libanon. Khalil vägrar ge upp om Younes och ”konversationen” växer till en över sexhundra sidor lång saga om den moderna palestinska historien; katastrofen och uppbrottet 1948, de många förvecklingarna och massakrerna i den palestinska kampen och dess geografiska stationer i Jordanien, Libanon, Tunisien. Och inte minst det Galileen där spillror av folket stannar kvar och klamrat sig fast och dit den av israelerna ständigt eftersökte Younes gör hemliga besök för att möta sin stora kärlek och hustru Nahila.

Denna mustiga passionerade roman, översatt från arabiskan av Kerstin Eksell som gjort ett fantastiskt jobb, är författad av Elias Khoury, som själv föddes det ödesdigra året 1948 i Libanon. Khoury är författare, dramatiker och journalist, kulturredaktör på den libanesiska dagstidningen An-Nahar och för närvarande litteraturprofessor vid New York University.

Den inte döde, men inte heller levande Younes blir ett slags metafor för Palestina och Khalils långa, ringlande, humoristiska och ytterligt sorgsna berättelse formas till en diskurs om minnets legitimitet och natur: ”Människor är endast föreställningar av sina minnen”, får han säga på ett ställe och på ett annat ”jag är rädd för en historiebeskrivning som endast besitter en enda berättelse. Historien har normalt dussintals olika berättelser; när den stelnar till en enda leder den till döden.” I palestiniernas fall spelar minnena en alldeles speciell roll. Andra folk (framför allt det palestinska folkets fiende – judarna) har tvingats i exil, massakrerats, upprotats. Också de bär minnena med sig, men i de flesta fall bygger de nya liv i de nya länder de kommer till. Permanentningen av palestiniernas flyktingstatus är – så vitt jag vet – unik. Yngre generationer av palestinier bär i dag minnen av ett land de aldrig besökt och – likt författaren själv – inte fötts i: ”I lägret såg vi inte, vi mindes. Vi mindes saker vi inte upplevt därför att vi adopterade de andras minnen. Vi levde hopträngda på varandra och kände dofterna från olivlundarna och apelsinodlingarna.”

Författaren skildrar kritiskt de av palestinierna mytologiserade nycklarna, dessa nycklar till de hus man tvingats lämna i Palestina och som gamla män och kvinnor sitter och fingrar på i flyktinglägren femtiofem år senare och visar upp för all världens tv–kameror, medan byn i Galileen förvandlas till det eskatologiska Paradiset.

Att berätta är att överleva och för Khalil blir berättelsens livsavgörande funktion trippel; han jagas av familjen till sin mördade älskarinna och så länge han vårdar Younes på sjukhuset är han i säkert förvar, så länge han håller Younes vid liv håller han kanske den palestinska kampen vid liv och så länge som det palestinska folket minns är det inte helt förlorat.

För de läsare som inte är initierade i modern palestinsk historia hade en kronologi över de många förvecklingarna i den palestinska kampen och de geografiska förflyttningarna varit på sin plats. De verkar följa det historiska förloppet och de många övergreppen – alltifrån massakrer till bombräder mot palestinierna – är säkert också tagna från den oerhört smärtsamma samtidshistorien. Men när författaren i detalj och vid flera tillfällen beskriver hur israelerna med berått mod och på nära håll avrättar bybor vill åtminstone jag veta om incidenterna och byarnas namn är historiskt verifierbara.

Khoury är en för stor författare för att nöja sig med en propagandistisk partsinlaga; han skildrar ömsint men ärligt det egna folkets feghet och svek, viljan till hämnd och oförmågan att utföra den:

”Palestina är ingen ”sak”. Jo, på sätt och vis, men jorden flyttar sig inte från sin plats. Denna jord förbliver och problemet är inte vem som skall ha makten över den, för makt över jord är en illusion. Ingen kan härska över den jord som han ska begravas i. Det är jorden som härskar över alla och lägger beslag på dem. Jag, min käre vän, jag slåss inte för historiens skull, jag slåss för den kvinna jag älskade.”

Det är där, i kärleken till kvinnan, i det pulserande, passionerade kärleksmötet, som bokens manliga hjältar till slut landar. Det är kvinnorna som är berättelsens nav; deras starka personligheter, deras kroppar, deras kärlek: ”Du flydde, som alla män gör. Manlighet, eller det vi kallar manlighet, det är detsamma som flykt. Bakom allt kråmande och skrävel döljer sig flykten från att se livet i ansiktet.” I starka erotiskt laddade och sensuellt skrivna texter upptäcker de älskande männen att den kroppsdel de saknat är kvinnans sköte, att de inte är hela utan henne, att varje ”älskande blir som en kvinnlig varelse”. Så förvandlas denna blodiga och deprimerande historia om det palestinska folkets lidande till en kärlekens höga visa. Det är stort och utan den hade kanske en sådan historia varit oläsbar.

Leopard

Roman

Anita Goldman