Bokrecensioner

PRESENTERAS AV

Låt oss gå under med förundran och stil

Thomas Tidholms författarskap är lätt att tycka om

Av: Viktoria Jäderling

Publicerad:
Thomas Tidholm (född 1943) är aktuell med ”Jordlöparens bok”.
Foto: Po Tidholm
Thomas Tidholm (född 1943) är aktuell med ”Jordlöparens bok”.

”Allt levande har ett skrik. Allt levande har en sång också. Allt levande har ett skrik.” Så inleds Thomas Tidholms dikt Skriket från 2004. 

Tidholms författarskap är lätt att tycka om. Varför är det så? Hans dikter är inte harmlösa och han blir ju inte älskvärd bara för att han skriver barnböcker. Kanske är det för att hans liksom folkliga existentialism gör att han vet sin författares plats i universum. Han är del av ett vi som står inför något ofattbart och han prövar saker. Är han osäker på något visar han det på ett sakligt sätt. Ett ord kan vara fel men man kan ändå använda det. Och man får ändra sig. 

När han blir pretentiös är det mest som att han nyfiket provar ett par för blanka skor som han tittar ner på för att se hur det nu ska gå att vandra i dessa. Det är fråga om en sorts uppriktighet, ibland oroande, ibland rolig. Ibland kan uppriktigheten mynna ut i något ofattbart.


 

Jag tänker att de blanka skorna är själva Språket som ska ta honom till Naturen i den nya diktsamlingen Jordlöparens bok – om natur, konst och människor. Boken utgör den litterära delen i det västerbottniska projektet ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”. 

En högst orealistisk uppgift och trots sin dragning till det absurda verkar Tidholm hela tiden medveten om att det går sådär. Det är knepigt och obekvämt, eventuellt meningslöst. Människan kan prata om sin dyrkan till naturen men är ändå mest intresserad av priset på korv. Redan inledningsdiktens ironiska titel Till naturen signalerar simultant romantisk uppvisning och hotfull kolonial framåtanda. 

För människan i de blanka skorna står i vägen för naturen. Det betyder att hon också står i vägen för sig själv. Människan behöver hjälp, för världen håller på att gå åt helvete, hur många upplysningsmän med fickorna fladdrande av factfulness som än dyker upp. I en apparat som kostar miljoner kan vi se en hjärna rodna. Mystiken är död. 


Den självklara, ibland glassbilsylande, civilisationskritiken gör mig resistent för vissa inlägg, men det är som om den på ett tidholmskt stoiskt vis också är helt öppen för invändningar.

”I Västerbotten, i en annan värld, svepte man döda spädbarn i ripvingar. Begrunda detta, hur vackert och meningsfullt.” 

Varför är det nu så himla vackert och meningsfullt? Låter rätt äckligt. 

Nej, säg inte åt mig att begrunda och titta djupt in i myrstackar. Jämför inte internet med svampens mykhorriza. Det liknar alltför mycket människans spegelsal av skogsbad, mindfulness och disney. Naturen (och människan) kan vara vidrig. Kan vi inte erkänna det och rädda den ändå? 


Och låta konsten vara ”ett stycke natur i civilisationens hjärta”. Låta vi:et gå under i sitt hjälplösa barbari, men med förundran och stil som i följande rader:

”Språket är en ficklampa. Den lyser upp stigen, den irrar på sidan, men lämnar det mesta i mörker. Den bestämmer på sitt enfaldiga vis vad vi får se. / Skogen är full av ficklampor. De bländar varandra. Mörkret växer.” 

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.