Oralsexpoet och diktator

Av: Carsten Palmaer

Publicerad:
Uppdaterad:

Carsten Palmær läser Göran Häggs sista bok – ett välskrivet och respektlöst porträtt av d'Annunzio

1 av 2
Gabriele d'Annunzio (1863–1938) var bland annat författare, journalist och pilot. Han var nationalist och räknas som föregångare till fascismen. Hans mest kända bok är romanen ”Elden”.

1915 års Nobelpristagare Verner von Heidenstam var, skriver Göran Hägg, allt som Gabriele d'Annunzio velat vara men inte var: lång, rik och adelsman. D'Annunzio å sin sida vad allt som Heidenstam velat vara men inte var: krigshjälte, kvinnokarl och en stor poet.

Den gängse bilden av d'Annunzio handlar om en svulstig dekadensdiktare som röjde väg för fascismen. Den bilden är inte osann, men det finns en del att tillägga: klassicist, pornograf, duellant, förskingrare, societetslejon, dramatiker, flygare, astrolog, diktator och modernist, till exempel. Och vinnare av motsvarande drygt två miljoner kronor på lotteri.

Göran Häggs kritiska äreräddning av d'Annunzio inleddes i hans utmärkta bok om det moderna Italiens historia, ”Ett alldeles särskilt land” från 2012. Det är något med den kortväxte kjoljägaren som inte upphör att fascinera docent Hägg. Inte bara ett liv lika osannolikt pornografiskt och överlastat som en del av hans diktning, utan att d'Annunzio kan användas som bräckjärn in i ett annat land och en annan tid. Kan man förstå italiensk mentalitet utifrån d'Annunzio? Kan man begripa det tidiga 1900-talet bättre med hans hjälp?

Detta leder Göran Hägg i bevis, som vanligt välskrivet, kunnigt, underhållande och respektlöst.

Det motsägelsefulla och komplicerade som förvirrar andra inspirerar honom.

D'Annunzio debuterade som poet redan som skolgosse och satte fart på försäljningen av sin första diktsamling genom att sprida ett romantiskt rykte om sin egen död. Han gick vidare som societetskrönikör och oralsexpoet. Den ena skandalsuccén avlöste den andra.

Klar över att ett rejält dåligt rykte är erotomanens viktigaste tillgång (och inget direkt hinder för bokförsäljningen) lade han under sig baronessor, grevinnor och prostituerade. Efter sig lämnade han förskott, obetalda hotellräkningar och springnotor.

Allt detta utspelar sig i en spännande tid, decennierna runt det förra sekelskiftet, innan 1900-talets ideologiska fronter. blivit tydliga. En alltmer självsäker arbetarrörelse krävde rösträtt och åttatimmarsdag. Vänsterförfattare som Strindberg och Jack London kunde också framträda som – i modern mening – rasister. Skönandar som d'Annunzio, Rupert Brooke och Bertel Gripenberg var utleda på att vara skönandar, drömde om sabelhugg och stålbad och hälsade det första världskriget med hänförelse.

Enligt åtminstone mina fördomar borde den lille sprätten med de krigshetsande dikterna visa sig vara en fegis när kulorna börjar vina på riktigt. Där högg jag i sten. D'Annunzio levde upp av att se döden i vitögat. Han deltog i djärva raider per flyg och torpedbåt – militärt meningslösa och propagandistiskt verkningsfulla. Stridskamraterna stupade, d'Annunzio miste ett öga men stred vidare tills, som han uttryckte saken, man kunde känna ”stanken av fred”.

Som lockbete för att få Italien att gå med i kriget hade västmakterna utlovat de österrikiska provinser där huvuddelen av befolkningen var italienare. Men när kriget väl var över så tilldelades Dalmatien och staden Fiume – nuvarande Rijeka - istället den nybildade staten Jugoslavien.

En grenadjärbataljon vägrade att acceptera detta, utsåg d'Annunzio till sin befälhavare och besatte

Fiume. Trupperna som skickades ut för att avväpna dem gjorde myteri och anslöt sig. Under femton månader var d'Annunzio en sorts diktator över Fiume.

Hägg målar upp bilden av ett märkligt samhällsexperiment, en fysisk och ideologisk ormgrop full av soldater, prostituerade, nudister, syndikalister, nationalister, kokainmissbrukare och yogautövare. Fiume införde rösträtt för alla, inklusive kvinnor. Skilsmässor tilläts och homosexualitet tolererades. Syndikalisten de Ambris blev regeringschef och formulerade tillsammans med dÁnnunzio en radikal grundlag. Med hjälp av Sjöfolksförbundet försörjde sig Fiume på avancerad piratverksamhet.

Hur ultrademokratin i Fiume muterade till fascism är en intressant process, för komplicerad att berättas här. D'Annunzio, som från början föraktade opportunisten och konkurrenten Mussolini, slutade som fascistregimens hjälte och fånge, hyllad och maktlös.

Och Göran Hägg har skrivit ytterligare en bok som hjälper oss att fatta varför en Stefan Löfven torde vara lika svårförståelig för italienarna som en Berlusconi är för oss.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.