Charles Bukowski

Att peta på apan

avJack Hildén

Journalisterna gör sitt bästa för att komma åt Charles Bukowski

Charles Bukowski år 1981. Foto: Mark Hanauer

Att läsa Bukowski är bra för alla författare. Det finns en frihet i påminnelsen: Just det, så här enkelt kan det vara. Samtidigt verkar något ofta fattas i poesin, och prosan. Kanske är det resultatet av hans självpåtagna utanförskap och det självbiografiska berättandet. Han begränsar sitt författarskap till alkohol, travbanor, skrivande och kvinnor. Sen börjar det om igen.

Något liknande sker i Journalister på besök – 1963-1993. Journalisterna vallfärdar till lägenheterna i Los Angeles. De har med sig vin och öl och super Bukowski under bordet. Under tiden för de anteckningar med skräckblandad förtjusning om hans groteska utseende och uppenbarelse i allmänhet. ”Det koppärriga ansiktet”, det ”betong-blandar-liknande” ansiktet. De undrar hur hård hans kuk kan bli.

Tillsammans gör journalisterna sitt bästa för att uppfylla myten om Charles Bukowski. De petar på apan i buren, och den mest slående tanken är hur otänkbar en så exotiserande intervju skulle vara idag. I förlaget Lindelöws utgåva samlas stora tidningar som Rolling Stone med de undergroundfanzines som var först med att publicera Bukowski. Frågorna är dock ofta desamma, och på sätt och vis är det logiskt. Bukowski erkänner gång på gång att han är sitt alter ego Henry Chinaski. Biografiska läsningar är oundvikliga.

I likhet med andra berömdheter vilkas myter gärna odlas, är Bukowski svår att komma under skinnet. När Bob Dylans liv fiktionaliserades i filmen I’m not there spelade sex personer de olika sidorna av musikern. Här är intervjuerna arton till antalet, och osäkerheten består ändå. Bukowski är såklart medveten om maskineriet. Svaren motsäger varandra. Han kan skriva var som helst och när som helst, men det måste vara i Los Angeles klockan 23:30 med cigg, whiskey och klassisk musik. Allt är sant och allt är lögn. Han är fylld av de motsägelser som själva skrivandet innebär och han resonerar gärna kring det. Viljan att dra sig undan och behovet av närhet. Andra författare är falska posörer, men är han inte själv den största posören av alla?

Urvalet framstår som slumpmässigt och ogenomtänkt. Visserligen radas intervjuerna upp kronologiskt genom trettio år, men någon vidare förändring hos den intervjuade går knappast att skönja. När jag för cirka sjunde gången läser om hans tio år långa suparperiod som slutade med en sjukhusvistelse där han kräktes blod, väcker det frågor om produktens syfte. Vad ska uppnås? Ibland glimrar det till, men stora delar av materialet är häpnadsväckande internt och tidsbundet. Inte minst de återkommande frågorna om andra författare. Är poängen att resa ett till monument över myten Bukowski? Jag vet minst en person som hade ogillat den idén, och hans förnamn är Charles.

ARTIKELN HANDLAR OM