Underbart är kort

BOKRECENSIONER

Carl-Michael Edenborg om en avklädd antologi laddad med sagor

1 av 2 | Foto: Stjärna Jorge Luis Borges har satt stark prägel på "Sällsamma historier". Foto: AP.

Bland svenskar är de mest lästa texterna av argentinaren Jorge Luis Borges hans noveller och ”fiktiva essäer”, som Biblioteket i Babel och Aleph. Mindre känt är att Borges gärna samarbetade med sin landsman och kollega Adolfo Bioy Casares, bland annat med detektivhistorier och antologier, varav den mest kända nu ges ut på svenska för första gången: Sällsamma historier.

Även om storstjärnan Borges hävdade att det var Casares som var den större författaren, tycks han vara den som starkast satt sin prägel på den här samlingen av korta texter ur världslitteraturen som gavs ut första gången 1953.

I sitt korta förord säger utgivarna att de har velat visa en sorts ”berättelsens essens”. De drygt hundra styckena – främst utdrag ur litterära verk från hela världen och många tusen år men också en del påhitt av dem själva – bär sagans eller anekdotens form, och de sägs vara avklädda all psykologi och utsmyckning.

Att historierna är ”sällsamma” är viktigt. Men minst lika viktigt är att de är ”korta”. Bokens originaltitel Cuentos breves y extraordinarios är otvetydig på den punkten. Det är synd att förlaget har valt att ändra detta. Ty litenheten är i sig ett uttryck för en världsbild och en litteratursyn, som fått en av sina bästa skildringar i Enrique Vila-Matas underbara roman Kort inledning till den bärbara litteraturen, i stort sett otänkbar utan Borges.

Ibland erbjuder Sällsamma historier en saga som endast består av en mening, som i Chuang Tzus dröm:

”Chuang Tzu drömde att han var en fjäril, och när han vaknade visste han inte om han var en människa som drömt att han var en fjäril eller en fjäril som drömde att den var en människa." (Herbert Allen Giles, Chuang Tzu, 1889)

Denna komprimerade kinesiska historia är lika mycket filosofi som vision, lika mycket lek som fundering. Den återknyter också till flera av de teman som knyter samman texterna i samlingen, teman som även dominerar Borges skönlitterära texter: Det magiska tänkandet, detaljens och helhetens utbytbarhet, det ovidkommandes universalitet, sinnets och verklighetens samspel, humorn.

På det sättet kan Sällsamma historier läsas som en sorts notapparat till Borges verk, inklusive konkreta detaljer som dubbelgångare, schackspel, förutsägelser, drömmar i drömmar, bibliotek och labyrinter. Antologin liknar Peter Cornells suveräna Paradisets vägar: noter till ett förlorat manuskript från 1987, där det intertextuella fragmentets själva oändlighet blir en öppning till mysteriet.

I antologin finns en kärlek till det magiska tänkandet, till den barnsliga tron att anden kan förändra universum, att människan inte bara är en maktlös klump som kastas runt i kaos som en tubsocka i en torktumlare.

Ockultister tror att individens öde kan anas i himlakropparnas positioner och framtiden påverkas av böner och kristallmedaljonger. Antologins upphovsmän tänker att litteraturen är ett försök att göra detsamma: att vägra att acceptera att människosinnet är underkastat universum, i slutänden att befria anden.

Poesi är helt enkelt en form av modern mystik. Och språket självt utgör en förening av dröm och verklighet.

Att den här påfallande vackert formgivna (av Anders Ljungman) volymen ges ut av heroiska Rönnells antikvariat är i sig en borgesisk saga: en butik som säljer begagnade böcker publicerar en ny bok som så småningom ska bli läst och antik och säljas på antikvariat. Förflutet och framtid byter plats.

Vad gäller den nyligen avlidne Torsten Ekboms (frid över hans minne) översättning är den lika lysande som många av hans andra, betydelsefulla bidrag som gjort vår kulturella avkrok mer upplyst. Dock hade efterordet kunnat leverera mer. Bland annat påpekar Ekbom att en del av de valda styckena är konstruktioner eller falsifikationer av Borges/Casares själva, men ger knappast några matnyttiga exempel.

I det mänskliga berättandet kan allting hända, ända till idiotins gräns. Historierna i Bortges/Casares samling är fyllda med ovidkommande detaljer som tar över helheten, vilda excentriciteter som sliter sönder normaliteten, vardagligheter som blir omöjligheter, komplexa sanningar som inte kan begripas, dock nästan fysiskt erfaras.

Argentinarna har uppenbarligen velat kopiera exempelvis André Bretons antologi över den sanna svarta humorn: samlingar som genom att lyfta fram litterära föregångare vill omskapa det förflutna.

I likhet med sina franska syskons gubbaktighet låter tyvärr heller inte Borges/Casares i stort sett en enda kvinna lämna något bidrag till sin antologi, som vill upprätta en uråldrig tradition av vad som kom att kallas ”magisk realism”.

Att Sällsamma historier skulle ha uttömt essensen av det mänskliga sagoberättandet är förstås en retsamhet. Även dessa korta historier är förstås utsmyckade. Stilen själv utgör en berättelse: i den här antologin vill stilen konstruera samma tonfall som det uråldriga, det urmänskliga, vill skapa illusion.

Ty dessa skrott av litteratur utgör lika många romanbyggen. Exemplen från den i vår tid sorgligt bortglömda Nathaniel Hawthornes anteckningsböcker är tydliga: "Två personer som väntar på en viss händelse och att de båda huvudaktörerna skall visa sig, bara för att finna att händelsen just då äger rum och att de själva är aktörerna.”

Även här bryts skillnaden mellan utkastat fragment och komprimerad ruin ned. Läsaren av Sällsamma historier slungas bakåt, ned i det misslyckade, i tänkandets omöjlighet. Men också framåt, in i det poetiskt öppna, de oändliga möjligheterna som är andens.