Episk skildring av familj i förfall

Barbro Westling läser en prisad roman som väcker olust

avBarbro Westling

1 av 2
Vivek Shanbhags roman ”Ghachar ghochar” har fått stort internationellt genomslag.

Ockragul och varmt lysande ligger den där, prydd med kryddnejlikor, stjärnanis, vaniljblomma och kanel. Boken heter Ghachar ghochar och författaren Vivek Shanbhag. Den är översatt av Srinath Perur från originalspråket kannada, som talas i södra Indien.

En episk roman som, liksom Salman Rushdies Midnatts­barnen och Arundhati Roys De små tingens gud, verkligen lyckas fånga en familjs historia. Men det sker på bara 120 sidor!

Därmed sagt att Vivek Shanbhag är en mästare i konsten att skriva genom det outtalade. Texten tycks skriven med lätt hand, men den suggererar och underförstår vilket gör att känsla av olust bara växer hos läsaren.

Storfamiljen lever först till synes harmoniskt och mycket tätt samman i ett av Bangalores lägre medelklassområden. De äter sittande på golvet och störs bara av när myrorna invaderar hemmet.

När farbror i familjen får en väldig kommersiell framgång med sin idé inom kryddbranschen vänds familjens öde i ett slag. Det blir Chikkappa som ensam försörjer resten och således blir familjens boss.

De flyttar till en bostad med stora ytor som kräver att de skaffar möbler. De förändras även själva med flytten. Alltjämt håller de ihop men familjen framträder alltmer klaustrofobiskt. Systern som gifter sig kommer åter, berättarens eget äktenskap är i kris, det finns inget utanför familjen. Jo, möjligen det urgamla Kaffehuset till vilket berättaren ”utan anledning” tar sin tillflykt.

”Så vad finns att säga om mig som bara handlar om mig och ­inte om de andra? Var jag än börjar hamnar jag så småningom alltid hos en av tre kvinnor – amma, Malato eller Anita – den ena mer skräckinjagande än den andra”, konstaterar berättaren uppgivet. 

Det materiella välståndet har blottat en hårdhjärtad och våldsam sida hos familjen. Allt hänger samman, går inget att ändra på? ”Ghachar, ghochar” är Shanbhags nonsensspråk för en knut så invecklad att den inte går att reda ut. 

Det här är en klaustrofobisk familjeskildring, inte utan humor, som troligen även säger något om ­utvecklingen i ­Indien i dag.

ARTIKELN HANDLAR OM