Så skapas kunskap

Claes Wahlin läser en uppmanande bok om sanning och vetande

Foto: Markus Marcetic / MARKUS MARCETIC
Arne Jarrick är professor i historia vid Stockholms universitet.
BOKRECENSIONER

Thomas Hobbes var den förste som relegerade tron på häxor till vidskepelsens domäner. Hobbes var en lärd man, hans Leviathan från 1651 avhandlade människans beskaffenhet såväl som försvarade den starka staten, detta i en tid fylld av sociala oroligheter och inbördeskrig. Han besatt kunskap och visste hur skilja den från vidskepelse.

En del av hans uppfattningar om hur människan var skapad blev med tiden obsoleta, men det är så som kunskapens vägar genom tiderna ser ut. Gammal kunskap ersätts av ny, men mycken består.


Arne Jarrick inleder sin bok Det finns inga häxor med att berätta hur han under tio år från 2007 var involverad i projektet Samspråk. Samhällsforskare och humanister mötte politiker som fick ta del av forskningen för att kunna ta hänsyn till den när de fattade sina beslut. Det var ett ambitiöst projekt i bästa upplysningsanda, att söka se till att de politiska besluten fattades på vetenskaplig grund. Intresset var stort.

Men – det finns alltid ett men när det gäller politiker – de framhöll unisont att den kunskap de grundade sina beslut på måste komma från samma ideologiska grund som den de bekände sig till. Politikerna frånkände alltså att kunskapen är objektiv, att vad som är sant inte beror på våra värderingar.

Försvaret för kunskap är lika angeläget som svårt i dag. Inte bara politikerna, som har allt färre akademiker i sina led, utan också den mediala explosionen har gjort att vi befinner oss i en tid som Ylva Hasselberg i Dagens Nyheter kallade kunskapskapitalism.


Kunskapen, och med den sanningen, har blivit relativ och föremål för köpslående. Situationen påminner lite om Hobbes engelska 1600-tal, när pamflettkrigen rasade och där det ena ryktet efter det andra satte folkskaror i upprorsstämning.

Människans nyfikenhet är konstitutiv. Vi vill veta saker, en del kanske bara om det som ligger oss närmast, andra om fjärran saker i tid och rum.

Men det finns ett par problem, och då spelar det, menar Jarrick, ingen roll om vi råkar vara experter med hög akademisk position eller normalutbildade. Vi vill gärna få våra ideologier eller värdesystem bekräftade, så som politikerna ovan, och vi låter alltför gärna prestigen komma i vägen för den kunskap som går emot våra uppfattningar.


Så hur göra? Jarrick accentuerar det många av oss redan vet. Att skilja sak från person (inte minst oss själva), att hellre ta fasta på det motståndaren har rätt i, det som är sant, än det hon har fel i, myten, och att presentera alternativa förklaringar till de falska sanningar som sprids.

Utopiskt? Möjligen. Lagen mot att anklaga, förfölja eller bränna häxor i England kom först 1735.

ARTIKELN HANDLAR OM