Mamma vet bäst

Lidija Praizovic läser en lysande kollektivberättelse från förorten

Journalisten Alexandra Pascalidou intervjuar mammor som bor eller har bott i Sveriges miljonprogram.
BOKRECENSIONER

Varför har ingen kommit på och genomfört den här geniala idén tidigare? undrar jag när jag läser Alexandra Pascalidous nya bok Mammorna, som ger ordet till 20 mammor som kämpar för sina barn i några av Sveriges fattigaste och mest utsatta förorter – av vissa klassade som ”no-go-zoner”.

Boken är en pärla med de 20 mammaporträtten gestaltade journalistiskt rakt men estetiskt uttrycksfullt. Här får förortens mammor, som annars aldrig står i rampljuset och äger diskursen, berätta med sina egna ord. 

Här finns de vita mammorna med de blandade barnen och frånvarande fäderna, och de starka invandrarmammorna som fungerar som familjernas klippa och nav, och många, många nyanser däremellan.

Mammor som jobbar som socionomer, mammor som är arbetslösa, mammor som städar, och mammor som gått in i politiken. Mammor som förlorat sina söner till kriminaliteten och mammor som fostrat förebilder. Mammor som fått telefonsamtal mitt i natten om att deras söner skjutits till döds och vars sorg är större än hela jordklotet. De flesta mammor vill trots allt inte lämna sina älskade men stigmatiserade förorter.

Många mammor vittnar om kärleken till orten. Hur deras förorter är toleranta och generösa platser där deras kläder och kulturer inte ifrågasätts och bespottas. Flera vittnar också om ett patriarkalt förtryck som är något annat än i det mer fria och jämställda Sverige.

De enda mammor som faktiskt inte finns representerade är de vita mammorna med vita barn och vita fäder. Just för att etniskt svenska familjer på bara några årtionden blivit en extrem minoritet i många av dessa områden hade det berikat boken att också höra en sådan mammas perspektiv. Pascalidou intervjuar till exempel en latinamerikansk kommunistmamma med borgerlig bakgrund och aristokratisk air som lämnat Rinkeby för Vasastan.

Hon hade också kunnat intervjua vita mammor med vita barn som antingen bor kvar eller har flyttat. Att de inte är med är ett sorgligt tecken på hur låg status vit arbetarklass har i dagens svenska kulturvärld, som lite tillspetsat kan beskrivas som en liering mellan välbärgad medelklass och ”de rasifierade”.

En annan sak jag vill påpeka är att relativt många mammor i boken är mammor till kändisar och halvkändisar. Ibland har också mammorna figurerat i medier och böcker tidigare.

Helheten är ändå en väldigt dynamisk och mångfasetterad kollektivberättelse om Sverige. Dessa kvinnor som utsätts för ett flerfaldigt förtryck – patriarkalt, kapitalistiskt och rasistiskt – känner strukturerna väl och har mycket relevanta saker att säga om samhället. Mångfalden av berättelser gör att det aldrig blir svart-vitt. 

Jag skriver den här recensionen tre dagar före valet, och på sociala medier ser jag Pascalidou uppmana sina följare: ”Beställ boken i dag. Läs den imorgon. Gör skillnad på söndag.” Men det fina med kvinnornas olika och rörliga berättelser är att boken faktiskt inte skriver en på näsan. Även om Pascalidou som vanligt är orubbligt lojal med invandrarna, förorten och arbetarklassen, så är boken ingen pamflett, utan rik och komplex.

På tal om valet tror jag att alla partiers sympatisörer i denna bok kan hitta belägg för att just deras politik är den rätta att tillämpa i de alltmer segregerade och trasiga förorterna. 

Jag tror att vi är många som tröttnat på att kultursidornas välmenande medelklass ska tala om för oss vad som är rätt och fel att tycka och tänka. 

Om man skippar det mer journalistiskt aktivistiska för- och efterordet, och bara läser mammornas berättelser blir både verkligheten och politiken just så skör, komplex och svår som den faktiskt är.

ARTIKELN HANDLAR OM