Laddade lögner (eller är det sant...?)

Jon Weman läser om varför vi faller för konspirationsteorier

1 av 3 | Foto: AP
USA:s regering låg bakom attacken mot World trade center. Och …
BOKRECENSIONER

Under de senaste åren har det blivit en allt större fråga i samhällsdebatten varför människor tänker fel: fejknyheter, faktaresistens – och nu, varför vi tror på konspirationsteorier.

Under exempelvis den stora nyliberala samhällsomvandlingen ställdes sällan liknande frågor. Och en anledning till det är nog att en etablerad samhällselit känner sig hotad, främst av auktoritär högerpopulism.

Siffrorna är i alla fall slående: 30 procent av USA:s befolkning tror på en hemlig plan att införa en socialistisk ”ny världsordning” under FN:s kontroll. 37 procent är klimatförnekare och 21 procent tror att staten gömmer kraschade ufon.

Det finns olika sätt att hantera frågan. Forskarna i det brittiska projektet Conspiracy and democracy behandlar exempelvis konspirationsteorier som ett patologiskt tänkande, som ”hotar demokratin” (som i utgångsläget antas vara mer eller mindre välfungerande).

Den svenske journalisten Gunnar Wall, som skrivit flera böcker i ämnet, diskuterar dem däremot i boken Konspirationer ungefär som andra hypoteser: vilka tecken finns det på att de är sanna? Hur vanliga har konstaterade konspirationer varit genom historien? Hur pass möjligt verkar det vara att hålla omfattande sammansvärjningar hemliga?

Kent Wernes Allt är en konspiration! ser till största delen konspirationstroende som ett psykologiskt och socialt fenomen, men han menar också att det urspårade konspirationstänkandet eller ”konspirationismen” inspirerats av hemliga operationer som bevisligen existerat, som FBI:s infiltration av medborgarrättsrörelsen eller CIA:s bisarra hjärntvättsprogram MK Ultra.

Foto: Jan-Åke Eriksson
Kent Werne.

Framför allt tycks han dock se det som en reaktion på den maktlöshet och utsatthet människor upplever i en global nyliberal ekonomi – underförstått, som en sämre ersättning för en systematisk, teoretiskt sammanhängande vänsterkritik.

Werne gör fascinerande intervjuer med hängivet konspirationstroende, men hans främsta angreppssätt är historiskt: att följa det moderna konspirationstänkandets utveckling från reaktionen mot Franska revolutionen till dagens Youtubekanaler. Samma grundläggande tankefigurer som uppfanns av uppskrämda adelsmän på 1800-talet visar sig vara fantastiskt flexibla. Amerikanska konservativa kan förklara bort 1960-talets missnöje och uppror; kristna och muslimska fundamentalister kan hitta citat från respektive heliga bok som bevisar hur fienderna är spelpjäser för Satan; ultrasionisten Bat Ye’or, Breiviks inspirationskälla, behöver bara byta ut den judiska sammansvärjningen från Zions vises protokoll mot en hemlig muslimsk grupp som tagit kontrollen över Europa.

Genom att följa konspirationsteoriernas historiska mutationer går det också att urskilja vad som förenar dem och gör dem intressanta: man kan skriva om historien till en entydig kamp mellan gott och ont och skapa en världsbild immun mot kritik. En socialist och en nyliberal måste bemöta varandras argument, men om man är övertygad om att motståndarna bara är marionetter för rymdödlor som vill förslava mänskligheten blir debatt meningslös.

Det som ger konspirationismen dess dragningskraft är samtidigt något av dess akilleshäl, en poäng Werne inte gör uttryckligen men som framkommer bland annat i samtalen med hans ibland djupt paranoida intervjupersoner. Den konspirationstroende tenderar att ge sig djupare och djupare ned i ”kaninhålet” tills teorierna blir så extrema att de allra flesta människor trots allt tycker de strider mot sunt förnuft.

Till exempel att det inte bara var USA:s regering som låg bakom 11/9, utan att det rent av fanns bomber placerade i World trade center och Pentagon egentligen träffades av en missil.

Foto: Getty images
USA gömmer kraschade ufon och dess döda besättning. Sägs det.

Och ändå: lika väl som konspirationsteorier utövar en psykologisk lockelse, särskilt för bittra människor som känner sig maktlösa. Kanske kan man också se en motvilja bland etablerade medier, forskare och debattörer att spekulera kring konspirationer (om inte spekulationerna kommer från maktens håll, som Hans Holmérs kurdspår), trots att historien visar att de faktiskt förekommer.

Inom vänstern har onekligen normer förskjutits på området. I början av 00-talet kunde exempelvis Ordfront publicera en granskning av Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen. Lite överallt kunde man läsa citat av Noam Chomsky om hur massmedia är för demokratier vad hemliga polisen är för diktaturer.

I dag är det snarare just hos konspirationisterna man hittar den sortens retorik, medan vänstern ofta verkar hamna i positionen som de etablerade sanningarnas försvarare. Beror det på mognad, eller på att man blivit mindre benägen att konfrontera den vedertagna världsbilden?

Wernes bok är en välresearchad historieskrivning och studie i konspirationismens socialpsykologi, men samtidigt känns det som att han genom att (huvudsakligen) undvika den zon där konspirationsteorierna eventuellt närmar sig verkligheten också undviker en del intressanta frågor.

ARTIKELN HANDLAR OM