Var inte rädd, det finns ett mörker

BOKRECENSIONER

HANNA HALLGREN om en ny upptäcktsresa

Foto: Åsa Ericsdotter utkommer i dag med "Smälter".

Åsa Ericsdotter (f. 1981) har i de tre prosalyriska böckerna Oskyld, Kräklek och Tillbaks låtit en passionerad och musikalisk stil upptäcka världen. En intensitet har buktat och smittat. När så hennes fjärde bok, Smälter, hamnar mellan mina händer blir jag inte förvånad över att texten önskar bukta och smitta. En kvinna åtrår en man. Passionen göds av omöjligheter. Ett svidande inre, gloppande yttre. Det händer i Frankrike och Grekland. Det är en vilken som helst årstid som är tom.

Det finns inga regler för poe-sin, för hur den skriver världen. Att poesi kan skrivas för att på nytt förnimma världen. Och skriver man för att härifrån (åter)förstå vår värld, blir en igenkännbar stil en trygghet. Ett perceptionernas stilla ankare; det igenkända. Detta är vad jag funderar över då jag läser Smälter; det paradoxala i att låta passionen, och tillika den passionerade stilen, i stället för att implicera risker, ras, vallgravar, liv - servera ett stiltje, en hävdvunnen (om än självdestruerande) trygghet.

I Smälter läser jag: "flytta ej ett ont som ligger bra", och tänker att det som ska växa av in- och utsikt alltid måste flyttas, flöda, röras. Sättas i rörelse. Till slut blir också smärtan trygg och njutbar. Jacques Lacan frågade apropå neurosen: "Hur njuter du den?" Kanske menade han just det igenkännbara i lidandet. Var inte rädd, det finns ett mörker - som kommer igen och igen.

I Smälter är passionen mellan kvinnan (jaget) och mannen (duet) expressionistiskt gestaltat; huset läcker, sand blåser in, telefoner kan inte användas. Och prosalyriken hugger kort och plötsligt; sjok av kommateringar, abrupt avbrutna meningar. Världen alltså i glimtar, och du och jag: "vad menar du med att hålla i mej som om jag skulle få / stanna, när du vet". Det är här jag menar att det igenkännbara i Ericsdotters stilistik kan erfaras. Det som inte utmanar mig. I Smälter återfinns i stället utmaningarna bortom jag-du-passionen och dess textpuppa. I miljöskildringarna, skisserna av omvärld. När läsaren slipper den trygga resan brist-åtrå-vanmakt, dess repetitiva cykel, och plötsligt ställs inför möjligheter. Då både duet och jaget gjuts i förvåning:

"med resväskan på tork i hallbjälken våra läppar som / smältande honung. // och mot silhuetten av trehundra meter glödlampor, / rester av himlarna."

Kanske inte så himlastormande, men rester; tillräckligt knotiga, svårtydda. Att njuta det som inte gör ont, och bortom stiltjen. Den amerikanska poeten Lynn Hejinian skriver om eudaimonia, den grekiska term som uttrycker lyckan över att vara i världen och vara vid liv. Det är en term som antyder Hejinians förslag till poesins uppdrag; att skriva framtiden, upptäcka den njutning som finns i världen; därför att världen angår och omger oss, liksom framtiden och historien. Att-upptäcka-världen-skrift som aldrig låter våra gränser vila, som också flyttar ett-ont-som-ligger-bra till nya platser.

W & W

Prosalyrik

Hanna Hallgren