Språkbegåvat

Publicerad:
Uppdaterad:

Att Kevin Fratos debutroman Numera negerkung gallrades bort på förhand inför Augustprisnomineringarna var nog en vinstlott: gratisreklam åt Kabusa och Frato, vars bok näppeligen hade blivit nominerad i alla fall. Om förläggareföreningen sedan gjorde rätt kan givetvis diskuteras. Deras behov av att dra en gräns någonstans (uppskattningsvis drygt hälften av boken är skriven på engelska) är förståeligt, samtidigt som man inte kan komma ifrån att det var ett fyrkantigt beslut. Det som är så upplyftande med Fratos bok är nämligen hur den just genom språkblandningen gestaltar hela invandrar- och exilerfarenheten: att ta sig in i ett nytt språk, att befinna sig mitt emellan, att inte passa in någonstans.

I centrum står den 17-årige amerikanen Harley Zampino som befinner sig i Sverige för att, åtminstone som det verkar, undgå kriget i Irak. Han hamnar i Jordbro utanför Stockholm, går i skolan för att lära sig svenska och skriver brev till USA. Och det han skriver är vad romanen består av: svengelska skoluppsatser och längtansfulla brev till brodern och styvsystern Giuliana. Ett slags flyktvägar – till hemmet i Philadelphia och till omnipotenta fantasier om hiphopstjärnan Lay-Z, ständigt jagad av horder av tjutande kvinnor. Båda spåren får den bistra svenska förortsverkligheten att framstå som ännu kargare än den är. ”It’s like there’s no one here, they’re so quiet. They barely talk.”

Även om händelseutvecklingen så småningom tappar i trovärdighet och kraft är det synnerligen begåvat, framför allt på en rent språklig nivå. Medan de engelska breven har ett nästan whitmanskt driv, balanserar skoluppsatserna på gränsen till det tramsiga – översättningsvitsar som ”höft-hopp stjärna” och ”knullande kitt” duggar tätt – men utan att riktigt trilla dit. Istället händer samma sak som hos Jonas Hassen Khemiri: det stelnade och välbekanta främmandegörs, språkets godtycklighet framträder.

Numera negerkung utvecklar sig på det viset till ett ifrågasättande inte bara av USA:s krigspolitik och svensk invandringspolitik, utan i förlängningen också av bildningsprojektet i stort. ”Tror du att du kan göra mig till en bättre människa genom att skriva IG på det här pappret? Tror du att du kan ändra på världen med din röda penna?” Den provokativa frågan riktad mot fröken Widrik (vars karikatyrartade gestalt är en av romanens plumpar), slår tillbaka mot romanen själv eller mot alla som sköter sitt lilla jobb medan folk bombas ihjäl en bit bort: tror du att det du gör har någon betydelse? Frågan är naiv, men sättet den ställs på ovanligt kraftfullt. Att romanen får IG av förläggareföreningen är på sätt och vis följdriktigt.

Anders Johansson

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.