Varning för Pirinen

Fredrik Sjöberg läser Anspråkslösa förslag

Foto: Joakim Pirinen / Caroline Andersson
Serietecknaren Joakim Pirinens nya bok Anspråkslösa förslag öppnar för mer än vad normala människor är i behov av, skriver Fredrik Sjöberg i sin gästrecension.

av[email protected]

BOKRECENSIONER

För några år sedan föll jag ner i en depression. Där nere var det så tyst och kallt och mörkt att jag till sist försökte få en fullbokad psykoanalytiker att intressera sig för mitt fall. Hur gör man? Jag satsade allt på ett kort och citerade Joakim Pirinen. Ett kort sms bara:

”Min smärta är större än Täby Centrum.”

Det fungerade. Och från den dagen kändes allting bättre.


Pirinens roll som dörröppnare får väl därmed anses vara bevisad. De som ändå betvivlar denna hans talang i skarpt läge kan rekommenderas den under hösten utkomna boken Anspråkslösa förslag. Den öppnar visserligen mer än vad normala människor är i behov av, men ändå. 

Tidigt i boken finner vi författaren stående en arla morgonstund i korsningen Götgatan–Ringvägen på Södermalm i Stockholm. Han är på väg till jobbet, väntar på grön gubbe och passar på att observera sina medmänniskor. Klockan är strax efter fem, och därför kan människorna indelas i två tydliga kategorier: motionärer och missbrukare.

”Och båda har sin karisma. Vältränade personer har en lyster omkring sig samtidigt som det finns ett mörkt sug hos de nergångna. Vem är sexigast? Missbrukaren, är jag rädd.”


Detta mörka sug bildar liksom ett undertryck i nästan allt som kommer ut från Joakim Pirinens ateljé. I teckningarna förstås (boken är generöst illustrerad), men lika mycket i hans minst sagt egensinniga prosa. Inte så att skrattet fastnar i läsarens hals, för det är bara en tröttsam kliché, men man tvingas ibland att skratta på inandning. Det händer inte ofta annars.

De föregivet anspråkslösa förslagen är av mångahanda slag. Exempelvis förekommer en rad propåer som syftar till att rycka upp den alltför slappa borgerligheten. Det kan röra sådant som införande av privatarméer, adelsprivilegier, slaveri och annat liknande, samt ett synnerligen tänkvärt stycke betitlat ”Ja till sopsortering”.


Oss emellan, vem orkar hålla på med sådant? I stället, föreslår Pirinen, bör verksamheten skötas av fångar. Inte primärt för att fängelsekunder har lättare att identifiera sig med skräpet, utan för att obligatorisk sopsortering kan öppna för utvecklande karriärmöjligheter. Buset kan helt enkelt få börja med kaffesump och fimpar och ifall de sköter sig få gå vidare med möbler och utgallrade vinylskivor.

Ett annat förslag är att kyrkoplikten bör återinföras, dock under förutsättning att paradistanken reformeras. ”Man har inte längre något att erbjuda efter döden, för vad skulle det vara? Ett rum till, i himlen? Vad ska man ha i det? Ett biljardbord?” 

Vidare bör manliga präster förbjudas, främst på grund av den epidemiska pedofili som grasserar i skrået. Samtliga ersätts av kvinnor ”som är mycket snällare, har vackrare sångröster och är trevligare att se på”. Katolska prästers fortplantning är intressant rent biologiskt, men inte mer.

Ja, mycket handlar om sex och annan biologi, inklusive döden. Sexualiteten befinns visserligen vara lika överskattad som chokladkakor med hög halt av kakao, men författaren återvänder ändå till ämnet hela tiden. Hans förslag om att bilda SORF, Sveriges onanerares riksförbund, vittnar om djup förtrogenhet med föreningsliv. Annat också.


En varning är här på sin plats. Pirinen verkar i en absurdistisk tradition, med föregångare som Magnus Hedlund och Georges Perec, där halsbrytande ordlekar ibland balanserar på randen av rolighetens förrädiska grop. När läsaren sålunda har tagit sig igenom listan med nya namn på kvinnans könsorgan (300 stycken) infinner sig en känsla av övermättnad.

Anspråkslösa förslag av Joakim Pirinen (bokomslag)

Likaså blir det kul i överkant när Sverigevännerna ska strykas medhårs genom en resolut utrensning av engelska låneord inom populärmusiken. Rockband som Tacksam Död, Manfred Människas Jordband, Josefsson Flygplan och De Fyra Överdelarna kan dessutom te sig obegripliga för andra än halvgamla farbröder.


Av mer universellt intresse är diverse kryptozoologiska utvikningar av ett slag som jag inte har sett maken till sedan jag läste Bengt Sjögrens fina bok Farliga djur och djur som inte finns

Mot slutet blir boken mer självbiografisk. ”Mitt känsloliv ödelades fullständigt av ett femton år långt förhållande med en psykiskt labil svensk kvinna utan egen ekonomi”, skriver han, varefter han påstår sig vara så oslagbart lat att han borde ha fått liggsår för längesen. Han orkar inte ens röka längre. Privatmannen Pirinen tycks vara en lagom tolerant smilfink. Endast som konstnär är han ett monster.

Däri ligger också storheten. Ingen kan som han skriva om hat och avund, om skilsmässor, knark och Birgitta Trotzig. Alltihop. Till och med om humor kan han skriva på ett sätt som öppnar för den trista men befriande insikten att livet är kort, komiskt och i allt väsentligt meningslöst.

Och den som väl har kommit så långt är slutligen rustad att besöka Täby centrum.


Fredrik Sjöberg

Joakim Pirinen medverkar i Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Fredrik Sjöberg, författare samt kritiker i Svenska Dagbladet.

ARTIKELN HANDLAR OM