Sprakar av livsmod

Magnus Ringgren läser Lina Hagelbäcks Ambivalencia

Foto: Eva Bergström
Lina Hagelbäcks nya diktsamling Ambivalencia innehåller konstiga ord som njurfilé
BOKRECENSIONER

Det börjar med en födelse som också är ett uppstigande ur psykosens undervattensvärld. Den lilla sjöjungfrun vaknar upp på en klinik med gustaviansk inredning och marmorbadkar. Hopp om livet, världen finns! Sagan och skräcken måste föras in i realiteten. Men ”kan min kropp översättas till nutid?” Det är denna nutid som dikterna i fortsättningen gestaltar.

Sedan kommer en tämligen gränslös studenttillvaro – även om begreppet ”gränslös” är aningens anfrätt i dagsläget. Klädseln är karnevalisk: ”den smörplisserade, / den långa bäverprickade, / den korta husvagnsblå, / den Borgesglittrande.” I centrum finns en intensiv mor-dotterrelation vilket gör boken lite mera konventionell än vad den egentligen förtjänar; just det motivet är ett av de absolut vanligaste och mest urmjölkade just nu. Men runt denna konstellation rör sig också några fint utpenslade kurskamrater i spanska av båda könen. Till sist återvänder texten till undervattensvärlden men nu sedd ur en annan vinkel.

Det finns en retsam självdistans i språket, ett knappt hörbart fnitter som gör att de feminina motiven blir begripliga också utanför könsvallarna.

Humor kan tänja på gränserna. Stilen sprakar av livsmod mitt i katastroferna. Iakttagelserna gäller inte bara den egna kroppen utan också en smått absurd och intresseväckande omvärld. Huden är inte den absoluta och strängt bevakade gräns som kroppens poesi ibland målar upp runt sig.

Det poetiska handlaget är ganska gott trots många fula radbrytningar och konstiga ord som ”njurfilé” – det finns inga ben i en njure, den kan inte fileas.

Den lätta knaggligheten i underlaget stör inte dikternas framfart; det blir bara underbart skumpigt som i en gammal raggarbil: ”Mitt hår glänser som en omhuldad motorhuv” – vilken bild!

Modern är kulturtanten i sin ädlaste form. Hon lever i och av poesi. Hennes dotter försöker leva sig in i samma värld samtidigt som männen och kvinnorna i hennes närhet nästan äter upp henne. Hon är mycket samtida men också en tidlös sagofigur. Hon är den lilla sjöjungfrun med ömtåliga människofötter.

Lina Hagelbäcks lyriska egensinne lämnar det mesta av den skäligen trista samtidspoesin långt efter sig. Hon har ett språk som händer, som inte bara försiktigt penslas ut över en boksida. Även om diktjaget i bokens slut hoppar från en rosa klippa och tycks återvända till sitt ursprungliga undervatten misslyckas hon kapitalt att ta livet av sin text.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi

Lyrik