Bokrecensioner

Det är ingen hund, det är en varg

BOKRECENSIONER

Göran Greider får en svindlande läsupplevelse

”Eftersom hunden från början är en varg betyder det att vi i någon mening har också vargen i oss”, skriver Göran Greider.
”Eftersom hunden från början är en varg betyder det att vi i någon mening har också vargen i oss”, skriver Göran Greider.
Grundbeteendet hos hunden är vargens. Men avel och samspelet med människor har renodlat även andra egenskaper.

I vår by Hagen i Västerdalarna dök det för en tid sedan upp en ung vargtik. Det händer att vargen passerar trakten men den här gången stannade den en tid. Sena kvällar under en stjärnklar himmel tvärstannade min egen hund ibland i mörkret längs byvägen och vägrade gå. Hon satte sig, stirrade bedjande på mig. Kände hon vittringen av sin vilda anfader? En bybo filmade vargen genom fönstret så att den hamnade i självaste Rapport. Den rullade sig i vägrenen och såg lycklig ut. Människans värld och dofter skrämde henne inte.

Just den situationen rapporteras det gärna med skräckblandad förtjusning om i pressen. Men det var nog precis så hunden en gång kom till människorna. Tack vare genforskningen går det numera att någorlunda säkert slå fast att hunden har sitt ursprung i södra Kina för kanske femtontusen år sedan. En underart av den ursprungligen nordamerikanska vargen - Nordamerika var rovdjurens kontinent! – var startpunkten för jordens hundar.

Länge trodde man att människor i en arkaisk forntid plockade upp en vargunge i skogen och tog med sig den hem. Numera tror forskarna att processen var långt mer utdragen, kanske över tusentals år, och förmodligen var det i tvåflodslandet för tiotusen år sedan som domesticeringen sköt fart på allvar.

Särskilt orädda vargar uppehöll sig genom årtusenden nära människor, både för att där fanns matrester och för att vissa vargar kan ha burit på en särskilt variant av en gen som leder till ett hypersocialt beteende.

Jag skojar inte. Genen bär beteckningen WBSCR17. En variant av den – när den är skadad – har identifierats hos vår tids hundar. När sådana anlag finns hos människor talar man om Williams-Beurens syndrom; de har en utvecklingsstörning som gör dem extratillitsfulla, extra kommunikativa.

Är hunden alltså en utvecklingsstörd varg? Tanken framkastas av Per Jensen, professor i etologi, i boken Hundens språk och tankar. Man skulle kunna tro att det är en bok för hundägare. Men icke: Det är en bok för människor och i all sin torra saklighet en svindlande läsupplevelse. Ett annat ljus föll över den glada vargtiken i byn när jag läste den. Jag såg på min hund på ett annat sätt. Men också på mig själv. En tes Jensen driver är nämligen denna: Vi är alla ättlingar till dem som bäst kunde förstå hundarnas språk.

Människor som hade god hand med hundar eller de vänliga vargar de mötte fick en fördel i evolutionen. Dessa djur varnade oss för andra rovdjur och hjälpte oss under jakten. Därför visar det sig att alla människor tycks ha en instinktiv förmåga att tolka de signaler hundar ger ifrån sig. Inte bara hundägare, utan även dem som aldrig brytt sig om hundar uppfattar när en hund är glad, förväntansfull eller ilsken. Den som lyssnar på de läten som exempelvis en räv ger ifrån sig kan inte tyda ett förbannade dugg.

Är hunden då en varg? Grundbeteendet är vargens. Men det långa samspelet med människan och avel har renodlat egenskaper hos hunden som gör den till något annat. En vuxen varg är inte lekfull, det är en hund; den behåller sin nyfikenhet livet ut och liknar en evig valp. När tama hundar i Asien och Latinamerika överges och framlever sina strykarliv i städerna återgår de inte till att bli flocklevande vargar. Istället blir de ett slags urbaniserade och litet ensamma storstadssjälar. Övergivna av sin gud – människan.

Jensen skriver om det pris hunden fått betala för samspelet med människan: Den har mist en del av förmågan att umgås med andra individer av sin egen art. Ja, min egen hund, en engelsk springer spaniel, har med sina vackra men hängande öron förlorat vargens förmåga att sända signaler med just öronen och jag ser plötsligt skuldmedvetet på henne. Å andra sidan har hunden utvecklat sitt språk tack vare oss. En varg skäller enformigt. Hundar kan avge många sorters skall.

Hundar har lärt sig att tyda oss och vi att tyda hundar. Evolutionen har gjort oss till

speglar av varandra. Och eftersom hunden från början är en varg betyder det att vi i någon mening har också vargen i oss.

I mörkret, på en byväg, under stjärnhimlen: Jag och min hund lystrande efter en gemensam anförvant.

SAKPROSA

Hundens språk och tankar

Per Jensen, Natur & kultur

Göran Greider

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Bokrecensioner

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!