Hejdå, kapitalismen!

Olle Svenning läser Paul Masons begravningstal till en liberal ekonomisk period

Lehman Brothers konkurs 2008 var början till slutet för kapitalismen, skriver Paul Mason.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Den 16 september 2008 strömmade olyckliga och skärrade medarbetare ut från den 158 år gamla investmentbanken Lehman Brothers huvudkontor på 345 7th Avenue i New York. Konkurs hade tillkännagivits.

Författaren och journalisten Paul Mason var på plats för att rapportera om sönderfallet av den en gång mäktiga banken, ett av finanskapitalismens verkliga maktcentra.

Kraschen spred sig genom hela det globala kapitalets system, slog sönder banker och krossade nationella ekonomier.

Mason summerar: Världshandeln sjönk med 20 procent, tillväxten med 12, länder bröt samman under skuldbördan. Ojämlikheten växte med 40 procent. Väldiga bostadsområden fick aldrig några hyresgäster utan stod kvar som spökstäder. Som tomma monument över en döende kapitalism.

I sitt begravningstal över en liberal ekonomisk period erkänner Mason den globala kapitalismens kraft, den skapade en gigantisk tillväxt. Men med metoder som förde inkomst- och förmögenhetsklyftor till nivåer som andades 1800-tal. 

Löneandelen sjönk dramatiskt, ett litet fåtal skaffade sig rikedomar som påminde om de mäktigaste renässansfurstarnas. Arbetslösheten växte till nivåer som erinrade om 20- och 30-talen. Miljön skövlades så ohyggligt att frågan om civilisationens överlevnad måste ställas.

Den dödförklarade kapitalistiska modellen återuppväcktes dock, med hjälp av Fiat-kapital, alltså pengar utan reellt värde. Stater och internationella centralbanker vräkte in tusentals miljarder i det finansiella systemet och räddade banker från kostnaderna av den egna spekulationsekonomin. Fastighets- och byggbolag bäddades in genom bailout-aktioner. Löntagarna fick betala; aldrig i modern tid har en så gigantisk förmögenhetsöverföring från löntagare till kapitalägare genomförts. 

Det finansiella sammanbrottet 2008 förde med sig djupa sociala och politiska kriser, skriver Mason. Den dramatiskt växande fattigdomen marginaliserade allt större skikt av befolkningen. Med detta följde misstro mot det politiska systemet så nära lierat med den ekonomiska makten att en framgångsrik politisk karriär ofta växlas in mot anställning i finansbolag eller hos oligarker.

Krisen ledde också till explosiva geopolitiska konflikter och krigsrisker. Masons analys placerar Donald Trump-fenomenet i ett ekonomiskt-politiskt sammanhang, främmande eller för skrämmande för de självbelåtna liberaler som med sina inskränkta sociala perspektiv aldrig ser sitt eget ansvar för högerpopulismens segrar.  

En av huvuduppgifterna för nyliberalismen var att slå sönder fackföreningsrörelsen. Den är oförenlig med modern kapitalism menar allt fler inom finanseliten, och deras liberala megafoner, som också ser demokratin som hindersam. Den auktoritära kapitalismen förbereds och det traditionella motståndet eller den balanserande kraften från arbetarrörelsen har försvunnit. Kommunismen är borta och socialdemokratin har abdikerat, menar Mason och få lär invända.

Mason placerar dagens djupa kris i ett väldigt världshistoriskt perspektiv och tar hjälp av den märklige ekonomiska teoretikern Nikolaj Kondratiev och hans teser om de kapitalistiska utvecklingscyklerna, vanligtvis femtioåriga. 

Kondratiev var upptagen av kapitalismens förmåga till anpassning, undergången var inte ödesbestämd. Denna, enligt sovjetideologin, kätterska tanke betydde att Stalin utfärdade dödsdom och att Kondratiev likviderades.

Kapitalismen befinner sig för närvarande i sin femte fas och den kommer att bli den sista, skriver Mason hoppfullt. Kapitalismen har förlorat sin utvecklingskraft, skapar inte längre tillväxt och genererar inte tillräckligt med lönearbete. Nutidens kapitalism vänder sitt intresse från produktiv verksamhet till den spekulativa finansiella sektorn.

Mason menar också att kapitalintressena kompenserar det minskande intresset för tillverkningsindustrin genom att lägga under sig växande delar av välfärdsmarknaden. Mänskliga sociala rättigheter, exempelvis utbildning och vård, kommersialiseras och lyfts ut ur det demokratiska systemet. Socialdemokrater anpassar sig till detta och ger därmed upp välfärdssamhället som modell för social rättvisa och medborgarrätt. Socialdemokratin gör sig helt enkelt irrelevant.

Den globala kapitalismen går dock mot sin undergång, och postkapitalismen avlöser, skriver Mason optimistiskt. Hans analys följer två huvudspår.

Internets möjligheter är i längden inte förenliga med kapitalismen, menar Mason.

Kapitalismen hotas av vår tids dominerande teknologi. Datateknik och det omåttligt väldiga nätet går i längden inte att förena med kapitalismen. Teknologin upplöser marknaden, undergräver äganderätten och bryter ner sociala hierarkier. 

På nätet gäller inte den gamla nationalekonomins gränsnytteteorier; utbud och bytesmöjligheter är oändliga. Kunskapen är i princip tillgänglig för alla. Äganderätten upphävd. En ny upprorisk nätgeneration växer fram och förvandlar samhällets motsättningar till ”nätverk mot hierarkier”. 

Budskapet sprider sig från Wall Street till Turkiet, Spanien och det bar fram den arabiska våren. Revolutionens subjekt är inte längre arbetarklassen, demoraliserad och splittrad, utan uppkopplade ungdomsgenerationer. Revolutionärernas redskap är inte vapen utan datorer. Det är svindlande tankar, svåra att förstå annat som hoppfull och välmenande idealism eller utopism.

Den nya teknologin kontrolleras ju i extremt hög grad av monopolliknande globala bolag och utnyttjas mer effektivt och hotfullt av staternas övervakningsapparater än av radikala ungdomar, dessutom ofta utan uthållighet och ideologiskt nyckfulla. Helt nyligen imploderade spanska Podemos, för att ta ett av många möjliga exempel.

Den makt som ägandet av produktionsmedlen ger kan knappast ersättas av decentralism, kooperativ, social ekonomi eller delningsekonomi och spontan nätverkskamp. Min skepsis beror i bästa fall på att mina kunskaper om datateknologi är så mycket mindre än Masons som är specialist i ämnet.

Mason har en annan, mer dramatisk tes: Datateknologin kommer att automatisera bortåt hälften av traditionella arbetsuppgifter inom överblickbar framtid. De sociala och politiska följderna kan vi bara ana: En missnöjd, skrämd medelklass kan därmed bli en stark upprorisk kraft, lika mottaglig för högerpopulism som för politisk radikalism.

Mason prövar sin tro på decentralism och teknologi genom en elegant och encyklopedisk presentation av diskussioner inom den socialistiska idéhistorien, från utopister, Marx och Rosa Luxemburg och cyberstalinism till André Gorz. Han diskuterar nyansrikt den klassiska frågan om övergångens problem och tar hjälp av Shakespeare

Mason tonar ner sin teknikoptimism och tro på småskalighet när han ringar in vår tids dramatiska dominerande fenomen: En förestående miljökatastrof, en icke-uthållig demografi, de väldiga migrationsrörelserna, och den svindlande ekonomiska och sociala ojämlikheten. Inför allt detta griper Mason till mer klassiska socialistiska krav: Församhälleligande av banker och de väldiga dataimperierna, drastisk omläggning av energipolitiken och mer av planering.

Kapitalismen har haft sin bästa tid, skriver Mason. Det gäller att i god tid planera för tiden efter postkapitalismen.