Vikten av att motsäga mördarna

Helga Krook gör de dödades historia synlig

Publicerad:
Uppdaterad:
Helga Krook (född 1959).
Foto: Karl Gabor
Helga Krook (född 1959).

BOKRECENSIONER

”Hur han läste för barnen ur en liten bok samtidigt / som han översatte vad han läste / till deras språk / hur han mer och mer läste utan att se / i boken”

Att läsa sig fram mellan Helga Krooks diktsamling, Flod Blad Klänningar, och hennes samtidigt utgivna essäsamling Hur många gånger kan en historia dö är att gå balansgång mellan genrer, men kanske framför allt att anta en öppen utmaning av Theodor Adornos ofta upprepade dictum från 1949: Att skriva dikt efter Auschwitz är barbariskt.

Å ena sidan har vi essäernas envetna sökande efter minnena av de förvisade, de fördrivna, inspärrade och mördade. 

Helga Krooks personliga utgångspunkt är vetskapen om att hennes mammas faster drabbades av de tyska nazisternas ”eutanasi”-program – mördandet och steriliserandet av hundratusentals mentalsjuka och handikappade, som en del i det stora ”reningsbadet av folkstocken”. 


Det är ett pågående arbete inte bara i minneskonst i dess bemärkelse av arkivarbete: att återberätta de mördades historia. Det är också en inövning i den uthärdelse det kräver att hitta och befinna sig på de platser där övergreppen ägde rum, och i ett nästa steg att avslöja de förfalskade och förintade minnena och den iscensatta glömska som drabbade offren efter döden. 

Som den ofullbordade film – Das Ghetto – som nazisterna började spela in i Warszawa-ghettot i avsikt att iscensätta ett rättfärdigande av utplåningen av dess innevånare. Eller de propagandafilmer som gjordes för att demonstrera det rationella och barmhärtiga i ”dödshjälpen”. 

Och minst lika viktigt i Helga Krooks essäer är att hitta och beskriva ”arkiven under arkiven”, orden som motsäger mördarnas version. Som de fotografier Henryk Ross tog och gömde i ghettot i Łódz eller de dokument som grävdes ner i mjölkkrukor under ghettot i Warszawa: Oneg Shabbat. 


Medan flera av essäernas uttalade utgångspunkt innebär ett närmast arkeologiskt sanningsanspråk, blir dikterna som i sitt livssammanhang så otvetydigt kommunicerar med historien Helga Krooks eget svar på den omöjliga men ändå nödvändiga frågan vad litteraturen förmår göra: vad som är bortom det dokumentaristiska: 

”Om en liten sann historia / i en stor sann historia / ändå känns osann frågar / Hilde Var den inte / tillräckligt sann då / Kanske handlar det inte / om sanning nu svarar jag / efter ett tag Du är född / ur en text som jag inte / kunde skriva viskar jag / till var och en”

Helga Krooks förslag till dikt ”efter Auschwitz” är därmed också något radikalt annat än en förment litterär återgivning av det försanthållande som essäerna upprättar. 


Kanske kan det beskrivas som en besvärjelse för en möjlig föreställning av en värld där Shoah inte fanns, inte kunde finnas, inte kunde ha funnits, men ändå fanns. Jag uppfattar två poetiska resonemangsförmågor som oumbärliga för att åstadkomma ett sådant tilltal: en krypterad kärleksdialog och ett barnförhållande – det naiva förnuftet:

”Barnet säger att dess detektivbyrå / har löst fallet med frågan / om hur människan uppstod: / Det är ur ett sår. När det läker / bildas det ny hud, och så / växte människan fram”

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.