Torbjörn Flygt

En miserabel helg med släkten

Petter Larsson läser Torbjörn Flygts tonsäkra roman

Foto: åsa sjöström
Torbjörn Flygt (född 1964), författare.

Det sociala arvet står i dubbel bemärkelse i centrum för Torbjörn Flygts novelliknande ­roman Släkte.

Den Flygt som vann sina litterära sporrar med skildringen av Malmös skötsamma arbetarklass i Underdog (Norstedts 2001) har nu riktat kikaren mot det oskötsamma proletariatet på den skånska landsbygden. 

I ett litet hus samlas fyra personer när huvudpersonen Jesper agerar stand in för sin fängslade halvbror Jakob och ställer till med födelsedagsfest med öl, sprit och nästan tomt kylskåp för styvfadern Gösta, ­Jakobs sambo Linda och hennes son Amadeus.  


Det finns en del likheter med Flygts roman Var man (Norstedts 2013). Båda historierna är minidraman som utspelas på en sluten plats under en begränsad tid, och där förhistorien rullas upp genom inklippta tillbakablickar i lagom doser.

I båda böckerna undersöker Flygt hur en icke närvarande person kan styra de övrigas relationer. I den mer tillspetsade Var man utkämpade en gammal och en ny älskare, som aldrig ­tidigare mötts, en maktstrid om en kvinna som inte var på plats, och hennes barn. 

I Släkte är det den frånvarande Jakob som är den gemensamma nämnare som fört personerna samman, och som oavbrutet spökar i deras ­relationer. Det ger Flygt möjlighet att gräva i frågan om vilket ansvar vi har för släktingar vi på sätt och vis ärvt – någons ingifta fru, någons bonus­barn – men som vi ändå bestämt oss för att vi hör ihop med.


Det blir en så miserabel helg att skildringen ibland nästan slår över
i tragikomik, eller rent av förlöjligande, som när en småberusad Linda plötsligt gör yogaövningar, ­eller när Jesper helt opåkallat bjuder ut och försöker tafsa på en intet ont anande sjuksköterska och sen förvandlar henne till en fix romantisk idé i huvudet.

Alla tecknen för underklass prickas av: muskelbyggande, tatueringar, luftgevär, småkriminalitet, fräcka bilar, alkohol, klasshat, oförmågan att behålla ett jobb och löftena som alltid sviks. Och ovanpå det ett schabloniserat brodersdrama, värdigt en Springsteen-ballad, där den karismatiske banditen Jakob ställs mot den tafatte, plikttrogne Jesper.


Jag hade kunnat avsky den här boken. Men Flygts tonsäkerhet och känsla för dialog och hans skickliga textkonstruktion, där olika tidsplan elegant vävs samman, är förförande – även om jag inte köper vändningen mot slutet, där Jesper efter att ha stönat och stånkat sig igenom en helg plötsligt inser orsaken till att han varit på så gott (!) humör.

Men framför allt lyckas Flygt skriva fram en kompletterande bild till misären. Vi får höra om Göstas barnmisshandel, om Lindas kämparanda för att få mat på bordet, om Jespers insatser för att hålla smutsen och kaoset på avstånd. 

Då blir det inte en berättelse om moraliskt förfall, utan om hårt kämpande mänskliga människor, som gör vad de kan under omständigheter de har mycket svårt att förändra – och som ­lever liv de egentligen ­inte vill lämna i arv.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman