Absurda triumfer

Claes Wahlin har läst ”Ferdydurke” av Witold Gombrowicz

Witold Gombrowicz (1904–1969).
BOKRECENSIONER

”Människan är djupt beroende av sin spegelbild i den andra människans själ, hur debil den själen än är.” Så sätter Witold Gombrowicz utgångspunkten för sin moderna klassiker Ferdydurke som nu för första gången har översatts direkt från originalets polska. Få verk kombinerar språklig vitalitet och kritik av modernitet och samhällets sociala koder med sådan framgång som Gombrowicz.

Josef vaknar en morgon och inser till sin förskräckelse att han fyllt trettio år. Vuxenlivet kräver mogenhet, men Josef ser sig själv som tonåring. Den mogenhet som förväntas av honom finns där inte, trots mostrarnas – ”dessa talrika kvartsmödrar” – jamsande om att det måste bli något av honom.

Hux flux blir han kidnappad av skolläraren Pimko, som helt enkelt sätter honom i skolan. Han ska ”smågöras”, snärjas och knådas så att han passar in. Den ena förnedringen följer efter den andra. Hur än Josef beter sig så är det barnet inom honom som rådbråkas av en samtidigt grym och löjlig omgivning. Infantiliseringen penetrerar allt, det omgivande samhället lider av det, alla har, som det heter ”barn i botten”.

Gombrowicz språk gör vad romanen handlar om, särskiljer sig från språknormer så som Josef förkastar alla ideal och beteenden i denna totalitära värld. Själva kulturen skildras som en värld som lyder under ett slags konsensusdiktatur.

För den som minns pjäser som Yvonne, prinsessa av Burgund eller Vigseln, båda spelade på Dramaten, så är allt vad psykologi heter koncentrerat till kroppsdelar. Rumpan främst, som uttalas så fort någon försöker förminska någon. Nyllet är bilden för det destruktiva i möten med andra, nyllet förvandlas, förstörs, förvrids.

Det moderna och friska pekas ut med benet, som får slå betraktaren med fasa eller häpnad, allt efter omständigheterna. Ja, språket studsar fram, stöter mot, välter omkull och raserar.

Absurdismen firar triumfer, men genom den tränger sig en uppgörelse som inte har förlorat något sedan den publicerades 1937. Snarare tycks verkligheten först i dag ha hunnit ikapp den. Det inledande citatet föregås av: ”Det är människans förbannelse att vår existens i denna värld inte tål någon bestämd och fast hierarki. Allt flyter, rinner, böljar, och var och en måste erfaras och bedömas av envar. Hur de obildade, inskränkta och tjockskalliga uppfattar oss är inte mindre betydande än hur de skarpsinniga, upplysta och förfinade gör det.” Rumpan eller nyllet, båda är lika destruktivt barnsliga.

ARTIKELN HANDLAR OM