Den store tänkarens stora sorg

Simon Bank läser Roland Barthes Sorgedagbok

BOKRECENSIONER

Halvvägs in i Christine Hesselholdts roman Sällskapet dyker Roland Barthes sorgedagbok upp, eller åtminstone en nyckel till den.

”Jag vet inte om hans mam (han kallar sin mamma det) hade ett behov att bli skriven om” skriver Hesselholdt. ”Men han hade ett behov att skriva om henne, ett illam vixisse.”


När Parisförlaget Seuil gav ut Roland Barthes efterlämnade anteckningar från sorgearbetet efter hans älskade mor Henriette blev det bråk. Barthes tidigare redaktör och nära vän François Wahl menade att arbetet inte var ämnat för publicering, att det var för personligt – men Barthes egen halvbror sanktionerade utgivningen.

Och tur är väl det.

Semiotikern Barthes var en av sin tids största intellektuella, hans kristallklara skrapande kring mytologiernas arkitektur är fortfarande levande både som litteratur och metod, oavsett om det rörde sig om cyklisterna i Tour de France, om tvålreklam eller om en bild av Greta Garbos ansikte. När hans Sorgedagbok nu kommer ut i svensk översättning av Kristoffer Leandoer är samma rena blick riktad inåt, mot den sorg som aldrig kan vara annat än totalt allmängiltig och totalt personlig.

Läsningen gör ont, glesa stycken som dag för dag försöker få grepp om det ogripbara i saknaden. Dagboken får näring i en konstant pendling mellan det prosaiskt vardagliga (liktransportören som äter lunch med en kollega medan han är på väg till Baskien med mammans kropp) och det existentiella i en ständigt närvarande frånvaro. Det är ingen ordning i sorgen, den hänger inte ihop.

Barthes: ”Jag tänker: mam finns inte längre, men det dumma livet fortsätter.”

Livet tar slut, men livet fortsätter.


Dagarna och veckorna kommer och går, frånvaron transformerar hela världen. Ett snöfall som inte kan kommuniceras (till mam) är en annan sorts snö. En Händel-aria blir ohygglig i tomheten efter mam. En lampskärm i en Christian Gion-film får betydelse eftersom mam hade sådana. Och så det rent rörande: när han fyller år och är sjuk, men inte längre kan berätta det för henne.

Min mor, min mor, varför har du övergivit mig?

Roland Barthes levde i sym­bios med sin mamma genom hela livet. Det här är hans text, hans process, men det är för henne han skriver: Memento illam vixisse – minns att hon levt.


En av 1900-talets stora tänkare ger sig in i mörkret där tankarna inte räcker till.

Han står inte ut med att inget (inte ens sorgen) får vara för evigt, han står inte ut med att sorgen inte får vara individuell ­utan att folk ska generalisera den, han står inte ut med distraktion och han står inte ut med smärtan.

Roland Barthes skrev många stort tänkta texter. Sorgedagbok är något annat, på sätt och vis trivialare men minst lika märkvärdigt.

Hans mamma har dött, och han står helt enkelt inte ut.

ARTIKELN HANDLAR OM